- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 3. Frihetstiden /
130

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ortodoxismens fall

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

samma mening som den spanska inkvisitionen. Även denna medgav
full religionsfrihet för den, som hade den sanna religionen, och
inkvisitionen var blott ett medel att åvägabringa den enhet i religionen,
som de protestantiska prästerna satte så högt. Den enda skillnaden
var den, att dominikanermunken ansåg den enda sanna religionen
vara katolicismen, som däremot här i landet ansågs som en farlig
villfarelse.

Prästeståndets förslag tillstyrktes emellertid av justitiedeputationen,
och den ende, som fann det betänkligt och onödigt, var Olivecrona,
»emedan det ändamål, till irriga meningars alldeles utrotande nu
syftas uppå, torde kanske därigenom mera skadas än befordras».
Egendomligt nog bifölls prästeståndets förslag i alla fyra stånden,
och dessutom — tydligen i anledning av Strokirchs uppträdande —
tillädes i 1735 års religionsstadga ännu en punkt, som betecknar
höjden av förtryck: den, som vid riksdagen understod sig att
proponera något, som på ett eller annat sätt kunde vara anstötligt för
den rena evangeliska läran, skulle straffas med fjorton dagars fängelse
vid vatten och bröd eller i svårare fall med landsflykt.

Härmed hade man nått kulmen. Ingenting fick tryckas utan
prästerskapets censur, inga religiösa samkväm fingo hållas utom de offentliga
gudstjänsterna, där prästen förkunnade den rena läran, ingen fick
uttala en avvikande mening, och ej nog med detta: även den, som
»sig stilla och roligen i församlingen uppförde», skulle straffas enligt
religionsstadgarna, om han råkat i någon villfarande mening samt ej,
trots prästens välvilliga förmaning och undervisning, lät sig rättas
— således: tankar, som aldrig yttrats, utan blott vid ett inkvisitoriskt
förhör frampressats, voro straffbara.

Sven Rosén.



Men en dylik fullständig seger är farlig, och vid den nästa
religionsprocessen började redan allmänhetens sympatier att vända sig. Den
riktade sig mot flere, men företrädesvis mot Sven Rosén, en bland
århundradets finaste och ädlaste religiösa personligheter och dessutom
modig, ärlig och övertygelsetrogen. Dippels läror hade gjort ett
djupt intryck på honom, ehuru han aldrig kritiklöst anslöt sig till
dem, och det hade varit denna nya religiösa övertygelse, som hindrat
honom att avlägga prästeden. I stället ingick han 1735 i ett samfund,
som hade en viss likhet med gråkoltarnas. Det var en samling
personer — mest hantverkare — som hyrt ett hus på Söder, det
s. k. Mommas hus, där de slogo sig ned för att få bo tillsammans
med likasinnade. Någon särskild klädedräkt som gråkoltarna hade
de icke, några konventiklar höllo de icke, utan var och en förrättade
själv sin andakt, och överhuvud förde de ett tyst och stilla liv.
Men det hindrade icke, att de av stadsfiskalen året därpå blevo med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free