Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historia och fornforskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bibelöfversättningar (1774), Plantin: De auctoribus hymnorum ecclesiæ
sveogothicæ (1728) och Högmark: Psalmopoeographia (1736). Eller också skrev
man om den latinska poesien i Sverige såsom Wahlberg: De poetis in
Sviogothia latinis (1739) och Knös: Historiola literaria poetarum Vestrogothiæ
latinorum (1776 ff.). Mera sällan gick man in på den yngre svenska poesien;
en dylik disputation är dock Lars Hydréns De primordiis et incrementis
poeseos svecanæ (1748). Till sist fick man dock ett verkligt betydande arbete
inom denna grupp, Johan Henrik Lidéns Historiola litteraria poetarum
svecanorum (1764—1772), som behandlar den vittra litteraturen från reformationen
till frihetstidens början. Författaren var en bland tidens lärdaste forskare och
en fin personlighet, ehuru olyckligtvis bruten redan i förtid. Hans
debutarbete var hans Historiola, och på grund av detta blev han docent i
lärdomshistorien vid Uppsala universitet. Men sedan han företagit en längre utländsk
resa, träffades han efter hemkomsten av den sjukdom, en elakartad gikt, som
inom kort gjorde honom fullkomligt lam. Ännu från sjukbädden var han
dock litterärt verksam och utgav 1778—1780 den ypperliga, fortfarande
ständigt anlitade Catalogus disputationum, vari han förtecknat alla i Sverige och
Finland ventilerade disputationer.
En annan grupp inom denna lärdomshistoriska litteratur utgöres av
universitetshistorier, och dylika skrevos för Uppsala av Petrus Arrhenius (1752
ff.), för Lund av J. J. von Döbeln (1740—1742), för Åbo av Johan Bilmark
(1770—1776), vidare redogörelser för de förnämsta biblioteken, för
bokhandelns historia o. d. En tredje grupp voro ortbeskrivningar. Uppslaget hade,
såsom vi erinra oss, givits av Peringskiölds stora Upplandsbeskrivning, och i
anslutning härtill hava de äldsta en antikvarisk-historisk karaktär såsom
Georg Wallins Sigtuna stans et cadens (1729 ff.), Lohmans Arboga känning
(1737) m. fl. Dessa mycket talrika arbeten, mest akademiska disputationer, äro
av det lärda, antikvariska slaget. Sedermera få de genom Linnés
reseskildringar en övervägande naturvetenskaplig och ekonomisk karaktär. Ännu
längre fram i tiden bliva dessa hembygdsskildringar kulturhistoriska såsom
Samuel Ödmanns klassiska Minnen från hembygden och skolan, och dessa
åter utgöra ett slags förelöpare för våra dagars diktning, för Selma Lagerlöfs
värmlandsbilder och för Karlfeldts dalmålningar. Historiskt löper en tråd
från dessa tillbaka till de gamla antikvariska disputationerna om de
respektive författarnas hembygd.
En fjärde, också mycket stor grupp inom denna »lärda» historiska litteratur
voro skrifter om kloster och kyrkor. Nästan de flesta kloster i vårt land fingo
nu sina hävdatecknare, som med stöd av gamla diplom sökte teckna deras
öden; likaså skrivas nu monografier över en stor mängd kyrkor, särskilt över
huvudstadens, och om de förra lämnade biskop Andreas Rhyzelius en
sammanfattande framställning i sin Monasteriologia sviogothica (1740); han skrev
även en allmän svensk biskopskrönika: Episcoposcopia (1752).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
