Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historia och fornforskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sueo-gothica. I sin så fina och sympatiska minnesteckning över
Warmholtz yttrar Snoilsky: »Skulle någon under perioden närmast efter
frihetstiden blivit tillspord, vilka namn då voro de yppersta, Sverige
frambragt på vetenskapens och forskningens områden, är det alls
icke sagt, att därvid ihågkommits den man, som bar namnet Carl
Gustaf Warmholtz.» Av sin samtid var han ej heller vidare
uppmärksammad, och »av de femton oktavband, som omfatta det
förnämsta av hans litterära verksamhet, hade vid hans död endast
tvenne hunnit överlämnas åt offentligheten. Sedan dess äro mer
än elva decennier förflutna[1], och huru många en gång berömda
namn har icke glömskan utgallrat! Själva de samtida stormännen
inom den vetenskap, Warmholtz tjänade, Dalin och Lagerbring,
bära det förgångnas prägel i åsikter, metod, stil. Warmholtz
däremot, den i livstiden föga kände bibliografen, anlita vi ännu
dagligen. Han är och förbliver ordnaren av den svenska
hävdaforskningens material, den osviklige vägvisaren till dess källor. Ingen
nation äger ett grundligare, ett tillförlitligare inventarium över sin
äldre historiska bokskatt, än den svenska besitter i Warmholtz’
Bibliotheca historica sueo-gothica».
Warmholtz föddes i Stockholm 1713 och tillhörde en burgen
borgarfamilj samt blev sedermera genom sitt gifte en rik man.
Någon plats hade han aldrig. Efter studier i Uppsala reste han vid
omkring tjugo år utrikes, och vistelsen där blev ganska långvarig,
ända till 1744 eller 1745. Han köpte kort därefter en egendom,
Kristineholm, och där dog han 1785. Såsom typ är han ganska
egendomlig. Han var en lärd, men utan något bokdamm, med en
fin, fransk bildning, förenad med tysk grundlighet, en världsman
och på samma gång en biblioman, en förträfflig praktisk
lanthushållare, men med ringaktning för samtidens naturforskning. T. o. m.
för Linné hade han icke någon större respekt. Han må — skrev
han till Gjörwell — vara »en stor man i sitt slag, men ett land har
nog av en enda sådan, liksom av en enda stor latinsk poet eller
en enda stor kägelspelare». Och vartill — skrev han en annan
gång — »tjäna Thunbergs och Sparrmans resor? Att lära känna
några nya växter, några sällsynta djur!» Däremot var den historiska
forskningen hans stora kärlek, och på sitt Kristineholm samlade
han ett bland århundradets värdefullaste svenska bibliotek, 6,000
band i de felfriaste exemplar, som kunde överkommas. Men i
motsats mot många andra bibliofiler läste han även de böcker, han
förvärvat, och så började han en katalog över samlingen. Det var
denna katalog, som blev hans Bibliotheca, och de få återstående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
