Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historia och fornforskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han skrev sina historiska arbeten. Tanken var icke ny, ej heller
obekant i Sverige. Redan Olavus Petri hade ju i historien framför
allt sökt finna moraliska lärdomar för livet, och den undervisning
i historia, som givits under 1600-talet, hade huvudsakligen rört sig
med anekdoter, ur vilka en moralisk lärdom kunnat dragas. På
Dalin måste naturligtvis ett dylikt program för historieskrivningen
slå an. Han hade ju börjat såsom utgivare av en moralisk
veckoskrift, och han kom till Paris, året efter det att Rollins arbete
avslutats och då det var som mest populärt. Man kan också — säger
Martin Lamm — »med en viss rätt betrakta Svea rikes historia
såsom ett led i Dalins moraliska verksamhet», och det var till en
väsentlig del tack vare detta moraliska inslag, som Dalins historia
blev så populär. Ty »moral» var ju, jämte »nyttan», tidens lösen.
I företalet till den första delen utvecklar han sitt program. Han
slutar där med att tala om stilen. Vad mitt skrivsätt angår —
säger han — »så hade jag kanske behövt välja mig ett visst
efterdöme bland de bästa auktorer till att råka på den rätta historiska
stilen, som är så sällsynt. Men jag har fruktat att falla i den
osmaklighet, som en härmare sällan undgår, då hans medfödda frihet
tvingas efter en annan. Ingenting i världen är behagligt utom den
otvungna naturen, som i själva konsten bör regera.» I denna friska,
naturliga och populära stil ligger också det stora verkets
huvudförtjänst, och det var genom denna, som Dalin gjorde historien
populär inom de breda lagren. Även med avseende på den
historiska kritiken gjorde han en insats, ehuru visserligen också hans
svaghet här gör sig gällande. Sin historia bygger han, liksom
föregångarna, väsentligen på äldre krönikor, och han var icke någon
arkivforskare, som mot varandra kunde väga olika primärkällors
sanningsvärde. Hans kritik var av en annan art. Den var det sunda
förnuftets dom över den äldre tidens lärdomsgriller, en kritik, som
behövdes och som rensade luften. Man kan — skriver han i
företalet — »ej läsa en sinnrik Rudbecks Atlantica utan förundran över
auktorens snille. Att följa den med en historisk säkerhet låter sig
väl icke göra, ty var Platonis Atland legat, antingen i gamla Scythiod
eller i Förlovade landet eller i denne filosofens hjärna eller ock om
det redan drunknat i syndafloden, är och förbliver i alla tider en
oavgjord sak.» Han förkastar därför hela den rudbeckska
fornhistorien och håller sig blott till islänningarna och andra medeltida
författare. Vår äldsta historia är enligt hans mening »så överhöljd
med mörker», att vi icke kunna vägleda oss i detta »utan hjälp av
naturkunnigheten». Och här kommer ett för frihetstiden mycket
karakteristiskt drag fram. Naturvetenskapens hypoteser ställas nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
