Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historia och fornforskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som Dalin: »Det är sannolikt, att han haft någon betjänt, som
hetat Sparv, och sagan kan därav vara uppspunnen». I utförandet
står Lagerbrings hednatid således knappast över Dalins. Först
när han kommer fram till medeltiden, röjas hans verkliga förtjänster
såsom historieskrivare och kritiker. Först uppställer han här en
fordran, att varje uppgift måste av författaren bestyrkas. Jag måste
— skriver han — »bekänna min svaghet. Jag har svårt för att tro
en författare på sina ord, isynnerhet då han skriver om långt förflutna
tider». Särskilt håller han på samtida konunga- och påvebrev, och
genom dem kan man »dels bekräfta, dels rätta och öka våra äldre
och nyare historieskrivare». Därefter genomgår han den föregående
historiska litteraturen och bestämmer ganska riktigt de olika
författarnas tillförlitlighet: »Ju närmare de varit tiden, då händelserna
sig tilldragit, desto trovärdigare äro berättelserna», men att en
uppgift finnes hos flera författare, är intet bevis: »Det är ej nog,
att en annan ny författare sagt det tillförene, som icke är i stånd
att veta mer därav än den senare, så framt han icke haft något
äldre dokument att följa. Isynnerhet bör man taga sig till vara,
att man icke antager en äldres gissning för en otvivelaktig sanning.
En lös mening eller oriktig uppgift kan ej genom tiden förvandlas
till en oemotsäglig händelse.» För första gången har Lagerbring
således fastslagit skillnaden mellan primärkälla och sekundärkälla,
och vidare har han framhållit vikten av ett så vitt möjligt
fullständigt källmaterial. Naturligtvis har han själv ej fullt kunnat
genomföra dessa principer, ty — säger Stavenow med rätta —
»dylikt är ett arbete för sekler och fordrar en talrik skara av
vetenskapliga krafter. Men själv har han gjort ett första sovringsarbete,
som måste erkännas vara högst betydande... 1700-talets
rationalistiska vetenskap hade härmed på historiens område nått en höjd,
som visserligen kan kallas för den svenska hävdaforskningens
begynnelse som vetenskap».
Lagerbrings medeltidshistoria är därför fortfarande ett arbete, som
med fördel kan anlitas, under det att en historiker numera knappt
känner sig frestad att rådfråga Dalin. Det är även fullständigare.
Lagerbring ägnar nämligen en stor uppmärksamhet åt kulturen,
såväl den materiella som den andliga, och hans skildring av den svenska
medeltidens undervisningsanstalter och litteratur kom att i
fullständighet stå oöverträffad under nära ett århundrade, tack vare att
Lagerbring var fullkomligt förtrogen med utlandets lärda forskningar
på detta område, med Bulæus’ parisiska universitetshistoria, Quétifs
och Échards stora dominikanarbete m. m. Av sin personliga vänskap
med det samtida Danmarks historiker, Langebek, Gram m. fl. hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
