Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Astronomi, fysik och kemi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samtida äldre kemister nästan känts såsom en förödmjukelse att läsa
hans avhandlingar.» Såsom icke sakkunnig måste jag avstå från
att redogöra för dessa upptäckter, som ju för övrigt tillhöra
vetenskapens och icke litteraturens historia. Men en sak, som ofta
påpekats, kan jag här framhålla. De s. k. grundämnena äro omkring
90, och av dessa har Scheele upptäckt icke mindre än åtta.
Det viktigaste av dessa var syret, som samtidigt och oberoende
av varandra upptäcktes av Priestley och Scheele. Enligt den förres
egen anteckning gjorde han upptäckten den 1 augusti 1774, ehuru
den först senare publicerades. Scheeles avhandling, Chemische
Abhandlung von der Luft und dem Feuer, kotn ut 1777, men var
enligt Bergmans företal färdig två år förut, och Blomstrand har sökt visa,
att själva upptäckten med all sannolikhet var gjord en god tid före 1774.
Möjligen redan 1771. Priestley själv, som var mycket mån om sin
upptäckarära, erkänner också, att »Mr. Scheeles upptäckt säkerligen
gjordes alldeles oberoende av min, ehuru som jag tror ej fullt så tidigt».
Den fulla konsekvensen av denna stora upptäckt, som kom att
revolutionera hela kemien, kunde emellertid varken Priestley eller
Scheele draga. Den drogs i stället av tidens tredje store kemist,
av Lavoisier. Både Priestley och Scheele stodo ännu kvar på den
s. k. flogistiska ståndpunkten. Enligt denna teori, som i viss mån
återgår till Aristoteles’ lära om de fyra elementen (jord, luft, vatten
och eld), men som särskilt (1702) utvecklats av kemisten Stahl,
åstadkoms en kropps förbränning därigenom, att ett hypotetiskt
antaget ämne, flogiston, lösgjorde sig ur kroppen och framträdde
såsom eld. Scheele trodde ännu på flogiston. Då syret i fria
luften, »eldsluft», förenat sig med flogiston i en viss kropp, uppstod
värme och, då kroppen avgivit ännu mer flogiston, eld och ljus.
Det var först Lavoisier, som fann den riktiga lösningen: elden är
en gas i glödande tillstånd och uppstår, när ett gasformigt ämne
förenat sig med luftens syre. Det är icke själva den fasta kroppen,
som brinner, utan den ur kroppen utvecklade gasen. Något särskilt
»eldsämne», flogiston, finnes helt enkelt icke. Den upptäckt,
varigenom flogiston avfördes ur kemien, offentliggjorde Lavoisier samma
år, som Scheele dog, och denne fick således aldrig kännedom om
den epokgörande nya teorien, för vilken han genom sin upptäckt
av syret banat vägen. Scheele hann därför aldrig att komma med i
den nya skolan av kemister. Men — säger Nordenskiöld — »de
talrika, skarpsinniga försök, med vilka Scheele bevisade den genast
i början av hans avhandling om eld och luft uppställda satsen, att
luften är sammansatt av tvenne olika gasarter, utgöra ännu i dag
hörnstenarna av den nya lärobyggnaden».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
