Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Swedenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SWEDENBORG
Swedenborgs särställning.
Hos Polhem, Celsius, Klingenstierna, Bergman
och ännu andra hava vi kunnat spåra de nya
upplysningsidéernas frambrott. Hos
Swedenborg få vi bevittna bakslaget från mystiken,
från medeltiden och ännu längre tillbaka
liggande tidsåldrar. Till en början
framträder väl också han såsom den nya tidens
härold, och även sedermera kläder sig hans
teosofi delvis i en dräkt, som lånats från den
senaste naturvetenskapliga forskningen. Men innerst betecknar han
reaktionen mot denna. Hans utvecklingsgång har med överlägset
skarpsinne klarlagts av Martin Lamm, och jag har här blott att i
huvuddragen följa hans framställning.
Swedenborgs fädernearv.
Emanuel Swedenborg föddes 1688 i Stockholm, där fadern,
dåvarande hovpredikanten Jesper Svedberg, för tillfället vistades. Kort
därefter, 1692, flyttade Svedberg såsom professor till Uppsala, och
där förflöt således sonens ungdom. Utan tvivel mottog Swedenborg[1]
ett betydande andligt arv från fadern. Jesper Svedberg var en
varmt religiös personlighet, en av de få under stormaktstiden, för
vilka tro var något mera än bekännelse, och såsom vi sett stod han
den nya pietistiska rörelsen närmare än de flesta andra av
högkyrkans män. Men denna religiositet hade hos honom en
individuellt egendomlig utformning. Det fanns hos honom en rest av den
rent primitiva människan, ett sätt att se och känna, som sedan
möter oss hos en med honom i övrigt så föga befryndad karaktär
som Strindberg. Naturlivets yttringar fingo för honom en rent
personlig färgton, i dem såg han »makternas» hemlighetsfulla spel;
änglar och djävlar, tomtar och dylika skapelser av övertron voro
för honom fullt reella väsen, som ständigt ingrepo i människolivet
och som han därför ständigt spårade. Undret var för honom det
naturliga, och han satte obetingad tro till alla vidunderliga historier,
[1] Namnet Swedenborg antog han 1719, då biskop Svedbergs barn adlades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0284.html
