- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 3. Frihetstiden /
262

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juridik och medicin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utvärtes och fyra för invärtes sjuka, men utvidgades snabbt; 1760
hade man här 40 sjukplatser. De, som hade den huvudsakliga
förtjänsten av denna inrättning, voro Olof Acrel och Linnés vän
Abraham Bäck, vilka ock blevo de första överläkarna vid sjukhuset.

Emellertid innebar serafimerlasarettet en viss orättvisa mot
landsorten. Lasarettsfonden hade insamlats över hela riket, men
sjukhuset var till gagn egentligen blott för huvudstaden. 1765 års
riksdag medgav därför, att de olika länen fingo använda de medel, som
inom dem insamlades, till egna sjukhus, och tack vare detta
medgivande uppstodo ganska många, visserligen små lasarett i
landsortsstäderna. Ungefär samtidigt, 1763, bestämdes, att hädanefter inga
fattiga skulle intagas på hospitalen, utan blott sinnessjuka och sådana,
som voro behäftade med obotliga sjukdomar. Härigenom fick man
början till vår tids sinnessjukanstalter.

Serafimerlasarettet har emellertid betydelse icke blott såsom vårt
lands första större sjukhus, utan ock för den kliniska undervisningen,
som ej kunde tillräckligt tillgodoses av nosocomium i Uppsala med
dess fåtaliga sjuksängar, och slutligen även för föreningen av medicin
och kirurgi. Genom ett kungligt brev, som utfärdades 1753 —
således året efter lasarettets öppnande — bestämdes, »att ingen till
provinsialmedicus, stads- eller regementsfältskär hädanefter antagas
må, som icke åtminstone ett eller ett halvt år varit uti lasarettet
och därstädes vant sig vid medicinska och kirurgiska operationerna».
Bestämmelsen gällde således blott dem, som ville hava medicinsk
eller kirurgisk anställning i statens tjänst; och provinsialmedici voro
ännu ganska få, 1738 endast tolv. Men man hade därigenom dock
fått en klinisk undervisningsanstalt av jämförelsevis stora mått och
förutsättningen för det medicinska universitetet, som till sist, 1810,
uppstod i Stockholm.

Kirurgien.



Vid frihetstidens början stodo medicin och kirurgi ännu som två
fientliga makter mot varandra. Läkarna i huvudstaden hade, såsom
vi erinra oss, 1663 sammanslutit sig till ett collegium medicum, som
visserligen icke meddelade någon undervisning, men däremot hade
examensrätt. Alla medicine doktorer, som ville praktisera i
huvudstaden, skulle nämligen examineras av kollegiet[1], likaså alla, som
ville bliva provinsial- eller stadsläkare. Vid sidan av collegium
medicum befann sig ett hantverkarskrå, »fältskärsämbetet», som likväl
1685 fått den förnämligare titeln societas chirurgica och som skulle
examinera alla fältskärer i riket. Societeten bestod av de aderton
fältskärmästare, som hade rätt att praktisera i Stockholm, och var

[1] 1737 upphävdes dock denna bestämmelse för de medicine doktorer, som vid svenskt
universitet förvärvat sin grad, och kom blott att gälla dem, som promoverats utrikes.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free