Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juridik och medicin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spetälska, de förra för fattiga åldringar och obotligt sjuka. Dessa
anstalter fortlevde ock under reformationstiden, ehuru namnet
helgeandshus då försvann. De gamla helgeandshusen sammanslogos
då ofta med hospitalen och kallades efter dessa hospital. Några
läkare voro ej anställda vid dem, och i själva verket voro de mera
försörjningsanstalter än sjukhus. Huvudmassan av dem, som fingo
plats i hospitalen, utgjordes enligt 1642 års »Ordning och stadga
om tiggare» av orkeslösa, som på grund av ålder eller obotlig
sjukdom ej kunde uppehålla sig själva, vidare av »ursinniga och besatta
människor» samt för det tredje av dem, som hade smittosamma
sjukdomar och därför måste hållas från annat folks umgänge och
gemenskap. Några anstalter för akut sjuka funnos däremot icke.
Här var det, som frihetstiden gjorde en betydande insats. I viss
mån kan nosocomium i Uppsala sägas vara det första uppslaget,
men syftet var här dock mera undervisningens krav än sjukvården,
och nosocomium var även stängt under mellanterminerna. För
huvudstaden däremot var den senare synpunkten den viktigare. Där funnos
visserligen två hospital, Danviken och Drottninghuset (utom ett 1624
inrättat barnhus), men intetdera var något egentligt sjukhus, ehuru
blivande läkare då och då studerade de kroniska sjukdomar, som
hjonen hade. Först vid 1734 års riksdag väcktes ett förslag om
inrättandet av ett sjukhus i Stockholm. Förslaget föll, ty riksens
ständer förmodade, det medici skulle »genom de fattigas kurerande
så vid Barnhuset som Danviken visa sin förfarenhet och kristliga
medlidande, helst staten ej skulle tåla att göra några nya
inrättningar därtill». Förslaget föll dock, som det nu heter, »framåt»,
ty 1737 tillsattes en s. k. sundhetskommission, vilken fortfor att
fungera såsom ett slags medicinalstyrelse för riket ända till 1766,
och på sundhetskommissionens initiativ beslöt riksdagen 1739, att
en lasarettsfond skulle bildas. Något direkt statsanslag till denna
ansåg man sig väl ej hava råd att giva, men man anordnade ett
lotteri, stadgade en avgift av fyra daler smt. för var svensk komedia,
som uppfördes, och dubbelt för främmande teaterföreställningar, lade
vidare en viss avgift på alla, som bevistade en »anatomia», och anslog
ännu några dylika inkomster till fonden. 1741 och 1743 tillkommo
ytterligare andra lyx- och nöjesskatter såsom två styver för var
kortlek, frivilliga insamlingar vid bröllop och barndop m. m. Emellertid
drog det om, innan det tilltänkta lasarettet kom till stånd. 1749
inköptes tomten, men först 1752 kunde sjukhuset, det s. k.
serafimerlasarettet[1], öppnas. Det var till en början ej stort, fyra sängar för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
