Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara genomandat av »ett ovanligt och individuellt trosallvar». Lamm
däremot finner skriftermålet »lika mycket avsett för andras som för
egen uppbyggelse. De synder, som Dalin där biktar, äro sådana,
som varje människa måste tillstå sig dagligen begå. Det är hållet
i en kall, moraliserande ton, och den Gud, som Dalin där tillber,
är ’Ett allt i allom, den högsta visheten, den högsta kärleken, den
högsta rättrådigheten’. Det råder ingen betydande skillnad mellan
Dalins Gud och den Popeska bönens allsmäktige världsmonark.»
Så vitt jag kunnat finna, har Martin Lamm här rätt. 1700-talets
deism hade många former, från Voltaires, som stod religionslösheten
så nära som möjligt, till en mera varm, halvt panteistisk gudstro.
Dalin var utan tvivel övertygad om Guds existens, själens
odödlighet o. s. v., men denna övertygelse var av en väl teoretisk art,
och även hans bästa religiösa poem, den onekligen vackra dikten
Fader vår, har icke någon mera verkligt religiös underton än Popes
Essay on man. Några nya uppslag möter man ej i Dalins religiösa
diktning, och hans uppfattning av prästerna var i varje fall satirikerns.
Naturligtvis gick han ordentligt i kyrkan, men hans betraktelser
över de predikningar, han hört, voro oftast i den voltaireska stilen.
Så skrev han över en predikan, som han hört på Engsö den 8
september 1745: »I dag kan jag mig lätt besinna, vad oss en hel
predikan böd: När man är frisk, bör man besinna, att man kan
snart bli sjuk och död.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
