Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inlägg i denna diskussion. I detta låter han en ung sprätt
framlägga sin syn på livet och sin uppfattning av forntiden. Voltaire
var alldeles för mycket skeptisk världsman att vilja komma med
någon predikan, och i sin dikt hånade han både samtiden och
forntiden. Löjet faller visserligen till en del över den unge sprätten,
men i själva verket har denne rätt, då han skildrar »den gamla, goda
tiden» med dess brist på kultur och dess beprisade »dygd» — det
vackra namnet på okunnighet om den nya tidens njutningsmedel. Och
hur tråkigt hade människorna då icke! Det gamla paradiset må ha
legat, var det vill — »det jordiska paradiset är där jag är».
Denna libertinuppfattning kunde Dalin aldrig tillägna sig, och så
modern han än var, bibehöll han alltid den karolinska tidens
sympati för Herr Ragwald Pik och sin ringaktning för Herr
Silfverspasserklinga. Dalins efterbildning — April-wärk om wår härliga
tid (1737) — blev därför något helt annat än originalet, snarast
motsatsen, en satir över den nya tidens ytlighet och ett försvar för
forntidens enkla seder. För Voltaires fina ironi och hans lasciva
världsåskådning hade han ej sinne, förstod dem måhända icke ens; och
i detta fall var hans svenska samtid ännu mera gammaldags. Såsom
satiriker stod Boileau därför Dalin närmare än Voltaire stod honom.
Det är också Boileaus moral, som fortfarande ligger bakom flera av
Dalins på 1730-talet skrivna dikter, särskilt bakom Tankar öfwer
oweldigheten, där Dalin hyllade den nye lantmarskalken Tessin (1738).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
