Illustrerad svensk litteraturhistoria / 3. Frihetstiden / 364 (1926-1932) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Jag utgiver detta verk utan auktorens samtycke; åtminstone har
han bett mig så säga, ty det ser för honom hederligare ut». Vad
dedikationen angår — fortsätter förläggaren — »så vet han ännu
inte, vilket namn han skall ditsätta; än tänker han på det ena, än
på det andra. Utkastet kan
passa sig, menar han, för
alla lika väl!» Tillegnan till
Högvälborne Herr ***, som
sedan följer, är en rent
ypperlig parodi på den
tidens krypande och
smickrande dedikationer, och den
kan, som sagt, passa för
vilken hög herre som helst.

Illustration till Dalins Wisdoms-prof eller herr Arngrim Berserks förträffelige tankar. 1739.

Därefter börjar själva
avhandlingen med, att herr
Arngrim Berserk omtalar
alla de berömmande
uttalanden om honom, som han
från utlandet fått mottaga,
och efter åtskilliga lärda
utflykter kommer han
slutligen fram till det märkliga
fyndet, som avbildas och
som ser ut som en
sönderslagen kopparpotta.
Omständigheterna vid fyndet voro följande, och här kommer den
överlägsne berättaren fram. Jag återger i sammandrag denna
beskrivning:

Det hände en gång vid ovanbemälte gård, att en liten menlös flicka gick
ut en afton att söka efter ett bortkommet lamm. Rätt som hon gick i skogen,
fick hon se ett stycke ifrån sig liksom en lampa brinna. Men ju närmare
hon kom det, ju mer försvann elden, och när hon kom fram på stället, såg
hon ingenting. Vid hemkomsten berättade hon detta för matmodern. Å, sade
gumman, det är ingenting nytt. Det se vi var afton vissa årstider. Det är en
drake, som ligger på en skatt. Min man har aldrig velat tro mig. Nu ska
han få se det själv. Lappri, sade gubben, det är lika mycket en drake som
jag. Men vad hände? Samma afton sjuknade gubben och dog.

Gumman var nu änka. En dag sade hon till sin trogne dräng Pelle: Hör,
min son, gack ut i morgon i lysningen dit som du vet, att draken syns om
kvällarna, och gräv i jorden, tills du finner något. Det slår aldrig felt, att
där ligger en skatt förborgad, men... tyst som muren — — tala aldrig ett
ord! Nämner du en anda, så är hela verket skämt. Jag har varit där fyra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>