Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
morgnar, jag och dotter min, på fastande mage i min salig mans tid, men
fåfängt. Vi hade inte kommit oss ihåg. Det har varit som förtrollat för oss,
att vi inte kunnat tiga.
Tyvärr gick det inte Pelle mycket bättre. Han grävde, fick tag i
kopparpottan, men så ropade han: Jo, visste jag icke det! Därmed var också
skatten borta, och fyndet, kopparkärlet, kastade man föraktfullt i en vrå. Det
var där vår fornforskare till all lycka fann den dyrbara klenoden: »Jag
frågade, var man fått honom. Man sade mig, huru allt var tillgånget och att
man ansåg denna saken för en gammal sönderbruten kopparkittel. Vid det
ordet kunde jag inte annat än le och förundra mig över människors
förblindelser.» Tack vare denna okunnighet fick han emellertid skatten så gott som
för intet. Inom den lärda världen ha naturligtvis avundsmän velat bestrida
fyndets värde. Alcestes tror, att det är en kopparkittel, därför att det ser just
så ut som en kopparkittel. Tokigt bevis! Det är en kopparkittel, för det att
det är en kopparkittel! »Jag vill ingen påtvinga min mening — det lär väl
den günstige läsaren finna — men jag ber honom allenast ha den godheten
för mig och tro, att den är en bedragare och långt ifrån ärligheten, som inte
menar som jag.» Den förmodade kopparkitteln är tydligen en hjälm. Det
skäl, som man anför emot denna tolkning, är föremålets storlek. En
människa, som burit en dylik huvudbonad, bör åtminstone ha varit sju alnar lång.
Men detta talar just för min mening, ty våra förfäder voro jättar — ett
faktum, som bestyrkes med många citat. Och Arngrim kan även säga, vem som
burit den. Härpå följer en beskrivning på Rolf Krakes härfärd till Uppsala,
då han och hans följeslagare vid flykten tappade hjälmar, armringar o. s. v.
på Fyrisvall. »Kämpen, som bar denna märkvärdiga hjälmen, hette Bo den
digre. Han var Visete jarls son av Bornholm och en dotterson av kung
Haloge på Haloga land, som var av jättesläkt. Han hade ock stort påbrå i
anseende till sin fru mormor, ty hon var en dotter av Grim i Grimsgård, kung
Alf den gamles svåger i Bohuslän, en herre av faslig storlek.» Och så slutar
denna lärda avhandling med en förhoppning, att man »alldeles ville bortlägga
den onödiga eftertanken i all ting och hålla det skadliga förnuftet i tvång
och dvala».
Biörner blev naturligtvis ursinnig och svarade med två anonyma
skrifter, vilka han ej vågade underkasta censors censur. Men
faktum var, att han — och med honom rudbeckianismen —
ohjälpligen avlivats med löjets vapen. Då sedan striden om
vattenminskningsteorien uppstod med anledning av Dalins svenska historia,
sällade sig väl Biörner till hans vedersakare, men utan framgång
för sina egna teorier, och vid hovet fortsatte Dalin, såsom vi sedan
skola se, sitt roliga skämt med de stackars fornforskarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
