Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upp någon grind — det gick över i första språng eller ock grinden
omkull! Och ingen gärdsgård var så hög, att ju Grållen såg honom
under sina fötter.» Poetiskt slutar sagan därmed, att Grålle mister
denne husbonde: »Stackars kreatur, han höll så av sin Härkuller,
att när han först saknade honom — det är otroligt — så darrade
han som ett asplöv». Pliktskyldigast fortsätter sagan med att berätta
om »det goda hjonelag», som sedan tog den sadelbrutna Grållen om
hand. Men hjältesagan är slut. Gubben i Svedjenäs hade lovat,
»att en sådan kamp aldrig skulle bli skjutsmärr, så mycket han
rådde». Så gick det i alla fall. Under »det goda hjonelagets» tid
blev kapsonen borttagen, »och man satte honom för en vacker kärra,
som kallas karriol. I det ståndet var han nu, då jag sist såg honom».
Dalins ballader.
Sagan om hästen står under ett tydligt inflytande av Giöta
kiämpawisa. Men denna förebild kunna vi ock spåra i Dalins ej så fåtaliga
balladimitationer. I dessa har man naturligtvis ej rätt att se någon
romantisk förkärlek för »folkvisan». De s. k. kämpavisorna — Kämpen
Grimborg, Herr Lager och Herr Jon, Axel och Valborg m. fl. —
föreföllo Dalin och hans bildade samtida helt enkelt såsom naiva,
klumpiga och löjliga bondvisor. Men liksom man upptog den naiva
folksagan såsom en form för ett modernt, ofta politiskt innehåll, så
tog man ock upp kämpavisan — oftast i helt eller halvt parodiskt
syfte. Såsom Martin Lamm visat funnos härtill samtida paralleller
inom den engelska litteraturen; så t. ex. hade Swift behandlat ett
gräl i parlamentet i »An excellent new ballad to the tune of the
Chevy chase». Samma karaktär hava Dalins skämtsamma
balladimitationer. Den första av dessa, Kämpa-wisa om Herr Henric och
Herr Arwid, skrevs troligen redan 1735 och behandlar ett missöde,
som drabbat två medlemmar av ordenssällskapet Livskvadronen. Av
vida större intresse är den nästa, den bekanta Hattvisan, vilken såsom
Kehr visat, skrevs vid tre olika tillfällen. Vid riksdagen 1739 hade
Horns regering störtats och hattpartiet hade kommit till makten.
Att denna seger betydde ett krig med Ryssland, var en offentlig
hemlighet, och som bekant bröt detta ut på sommaren 1741. Dalin
var fortfarande — såsom han varit i Argus — en ivrig fredsvän, och
om de krigsivrande skrikhalsarna vid riksdagen skrev han då, 1739,
en »kämpavisa», som visserligen blott cirkulerade i handskrift, men
hastigt tyckes hava blivit populär; den gick på samma melodi som
Giöta Kiämpawisa och hade till omkväde: »men hatten är krönt med
lager, seger och ära.» »Våra kämpar de äro så väldig en tropp» —
så börjar visan. Av en liten smådräng få de bålda hjältarna höra,
att en jungfru, Stolt Svithiod, är innesluten i ett mörkt torn och
anropar deras hjälp. Naturligtvis bryta alla upp, »de slogos i dagar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0444.html
