Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de slogos i två, de slogos i ellova månar» — den tid, som
riksdagen varade — och till sist lyckades de taga Stolt Svithiod ur
tornet. Men
Tänk, att jag ej visste, att jag var i nöd,
Sade hon, Gud hjälpe mig tillbaka.
Men hatten är krönt med lager, seger och ära.
Därmed slutade visan 1739. Så bröt kriget ut, och den stortalige
Charles Emile Lewenhaupt led ett ömkligt nederlag. Dalin gav nu
Hattvisan en fortsättning. Av sina befriare fördes jungfrun trots
sina tårar ut i skogen, ty där funnos farligheter, jättar och troll, och
mot dem ville de tappra riddarna försvara henne. Modigast av alla
var Herr Härgrim (Lewenhaupt). Men så fick man höra, hur en
björn brummade, och genast togo alla kämparna till flykten,
lämnande jungfrun kvar i björnarnas våld.
Visan fick sedan ännu en fortsättning, de tolv sista stroferna, vilka
skildra tronföljarvalet. Efter Hattvisan skrev Dalin flera andra
folkviseimitationer, av vilka den mest bekanta är Engsövisan, som saknar
all politisk innebörd. Den är i stället en älskvärd hyllning åt Engsös
herrskap, familjen Piper, och behandlar i balladens form en episod
i slottets historia.
Dalins politiska ståndpunkt.
1750 utnämndes Dalin till kronprinsens lärare och fick därigenom
en fast plats vid hovet. Därmed hade han i själva verket nått sina
drömmars mål, och vi kunna därför för en stund avbryta redogörelsen
för Dalins vittra verksamhet för att fästa oss vid hans politiska
ståndpunkt. Under frihetstiden var ju politiken en mycket avgörande
faktor, och den var det även för Dalin, ehuru han alls icke var
partiman och som det tyckes över huvud ej livligare intresserad för
statslivet. Men han hade sina mer eller mindre starka sympatier,
och det var dessa, som blevo bestämmande för den ståndpunkt, han
kom att intaga. För det första kunna vi då konstatera hans djupa
vördnad och beundran för adeln. Hans umgänge bestod nästan
uteslutande av adelsmän, han vistades under alla lediga stunder på
slott och herrgårdar, han var framför allt adelns litteratör och var
redo att skriva partivisor åt både hatt- och mössfröknar. Sitt epos
Swenska friheten dedicerade han till ridderskapet och adeln, och
då fråga blev om att på något sätt »encouragera» författaren,
hemställde Dalin själv om riddarhusets förord till adelskap. Det
lyckades icke, och först 1751 fick han den så efterlängtade upphöjelsen.
Ett annat drag hos honom, som likaledes kan följas genom hela
hans liv, är hans beundran för Karl XII. Den möter oss redan i
Awazu och Wallasis samt går igen i Swenska friheten och i Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0445.html
