Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Nordenflycht
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Shaftesburys skönhetslära. Det var denna själens skönhet, han återfann
hos den unga kvinna, som blivit hans lärjunge, och det var därför
han älskade henne. Denna erotik, som svingar sig upp på mystikens
och idealismens tinnar, är icke längre den nyktra protestantiska.
I stället erinrar den starkt om Petrus de Dacias förhållande till
Kristina av Stumbelen, och stundom påminna själva uttrycken om
varandra. Vi befinna oss i en annan atmosfär än upplysningstidens.
Skönheten — yttrar Fabricius — »är kärlekens magnet.
Kroppsliga skönheter draga till sig en kärlek, som kommer överens med
dem. Själens skönheter, ju högre de äro, ju starkare och
förträffligare är även den kärlek, som de draga till sig.» Gud själv är
den högsta skönheten, »alla skönheters original och ursprung».
Kärleken till honom, religionen, har sitt hem i känslan, och i stället
att »kritisera» vill Fabricius motståndslöst försjunka i den oändlige:
»Eviga väsen! Allt vad jag ser försäkrar mig om din vishet och
övertygar mig om min okunnighet och alla de tings bräcklighet,
som äro satta under tidens välde. Jag är nöjd, när du vill, att
säga farväl åt hela vanskligheten, vetandes, att din godhet och
kärlek haver en oändlig lycksalig del förvarad för dem, som
underkasta sig din vilja och icke göra några näsvisa kritiker över din
styrsel. Hav då barmhärtighet över mig, låt mig alltid komma
ihåg, att jag är ett kreatur, och hjälp mig, att jag alltid må kunna
vila i din vilja som ett barn i sin moders famn.»
Man har lätt att förstå, hur kraftigt en dylik mystiskt färgad
känsloreligion skulle slå an på en natur som fru Nordenflychts.
Den passade ju alldeles för hennes temperament, för hennes starka
känslosamhet, hennes estetiska läggning, hennes orediga, trevande
religiositet, och den förkunnades för henne av den man, som hon
älskade. Hon var redan förberedd genom sin beröring med
pietismen och genom Tidemans dygdereligon. Men den nya
förkunnelsen hade en vida varmare färgton, och Fabricius’ filosofi
mynnade ut i kärleksförklaring, i en fransk dikt till henne själv:
Heureux celui qui trouve l’assistance
Dans son chemin d’un ami fidel et sur.
Il goûtera les plaisirs doux et purs,
Il vit content, il dit toujours: »Mon ange:
Sur l’Eternel nos cœurs fondés,
Les vents et l’eau ont beau gronder.
Quand la vertu nous est aimable,
Helas! notre sort est bel et stable.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
