Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fru Nordenflycht
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till sist, 1741, bliva ett par. Dessa fyra år — säger hon — voro
för vår ömma kärlek en tid av fruktan och ovisshet, men likväl
»den ljuvaste tid av hela min levnad».
Amaranter.
Kärleken hade för henne öppnat en ny värld, och denna erotik
fick hos henne och Fabricius en alldeles ny skiftning, vida skild
från den karolinska tidens. I uttrycken erinrar den ännu om
Stratonice, och vår brevväxling — skrev fru Nordenflycht — var ej annat
än herdakväden. Men den pastorala formen var blott ett
gammalmodigt uttryck för ett nytt innehåll. Tyvärr är Fabricius’ biografi
mycket ofullständigt känd, men det förefaller troligt, att han en
längre tid vistats i Frankrike, väl då såsom guvernör för någon
svensk ädling. Hans bildning var i varje fall fransk, vilket ju för
frihetstidens prästmän var mera ovanligt. Även hans religiösa
ståndpunkt torde i det dåtida Sverige hava varit tämligen originell, ty
han var varken ortodox, pietist eller upplysningsfilosof. Mest fjärran
stod han ortodoxismen. Han hyllade ej heller upplysningens
förnuftstro, och den känsloreligion, till vilken han bekände sig, var
av ett vida mera aristokratiskt kynne än den folkliga pietismen.
Hans religiositet hade i stället sin rot i fransk jord, dels i den mystik,
för vilken madame Guyon varit en målsman och som återverkade
ännu på Rousseau, dels i den kristligt platonska filosofi, som
utvecklats av Malebranche. Hos Fabricius finner man därför tankar,
som återgå än till Platon, än till medeltida mystiker som Bernard
av Clairvaux. Utförligast kommer hans livsåskådning fram i en
prosaallegori, Wänskaps wäg, som han skrev under förlovningstiden
och som sedan infördes i hans efterlämnade diktsamling, Amaranter
(1744), som hans maka utgav. Själva allegorien är ej lättydd, och
jag skall heller icke försöka att tyda den eller redogöra för hans
där infogade av Malebranche påverkade metafysik. Antagligen
förstod den tjugoåriga fästmön icke mycket av denna, utan fäste sig
vid de enskilda tankarna och framför allt vid timbren i det hela.
Jag haver sett dygden — så börjar Fabricius — »jag haver ock sett
hennes naturliga skönhet. Så snart jag såg henne, älskade jag henne,
ty hennes natur är sådan, att man icke kan avhålla sig ifrån att
älska och vörda henne.» Att prisa dygden var ju ingen nyhet.
Stiernhielm hade förhärligat den i Hercules. Men där fattas dygden
företrädesvis såsom manlighet och har fått sin färg icke blott av
platonismen utan ock av stoicismen. Tideman hade också satt
dygden såsom det högsta i livet, men med dygd hade han snarast
menat praktisk rättskaffenhet och plikttrohet. För Fabricius
däremot är dygden sedlig skönhet, har fått en estetisk karaktär, som
utan tvivel lånats från Platon och som därför ock erinrar om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0502.html
