Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fru Nordenflycht
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kampen för tillvaron.
Hon hade, såsom förut nämnts, 1744 bestämt sig för att leva så
som författarinna och välvde då tydligen ganska omfattande
litterära planer. I sin året därpå skrivna självbiografi yttrar hon sig
om dessa. Mitt nöje för bokvett — skriver hon — varar ännu.
Min lilla versgåva nyttjar jag helst i moralen. Stundom ock i
satiren. För teatern har jag gjort några försök, som mina vänner
funnit förtjänta att komma i dagsljuset. Vidare har jag under
händer flera arbeten såsom levernesbeskrivningar, romaner, en
översättning på svensk vers av ett arbete av spanjoren Gracian. Dessutom
tänker jag årligen låta utgå en fortsättning av det Kvinnliga
tankespelet. »Panegyriska skrifter har jag svårast vid att skriva.»
Tyvärr var likväl just detta en nödvändighet för henne, så vida hon
ville leva. Det var endast dylik poesi, som då betalades. Redan
1742 hade hon börjat med detta strävsamma yrke, och samtidigt
med det att Benzelstierna censurerade Den sörgande turturdufwan,
censurerade han hennes Swenska fruntimrets klagan wid Ulricæ
Eleonoræ graf — den första dikt av henne, som finnes tryckt.
Sedan fortsatte hon oförtrutet på denna väg, och vid nästan alla
tilldragelser inom den kungliga familjen lät hon sin lyra ljuda, drog
sig icke för att hylla »fridshjälten i Norden, Fredrik den milde».
Den ojämförligt största delen av 1745 års årgång av Tankespelet
utgöres av lyckönskningar, bröllopsskrifter och gravskrifter till
enskilda personer, och fru Nordenflycht spar där alls icke på rosorna.
På samma sätt fortsatte hon i nästa del, och där har hon t. o. m.
ansett nödvändigt att infoga ett försvar. En skald — säger hon —
bör använda sin gåva till dygdens lov. Jag har därför med vissa
häcklare »svårt att tro, det panegyriska skrifter böra anses som
alldeles onödiga och skadliga». Människan är ju icke fullkomlig,
och man får därför »ej vara allt för grannsynt». Med Simonides
säger jag därför: »det är mig nog, om den, jag skall berömma,
icke är alldeles lastfull» — en onekligen mycket bekväm regel.
Om dess sanning var hon själv alls icke övertygad, och i den sista
årgången är hon mera uppriktig: »tillfällen hava varit sådana, att
jag ännu ej kunnat undvika, ehuru mot min föresats, att skriva på
åtskilliga ämnen».
Den stackars skaldinnan hade tyvärr rätt. Ty även med dessa
panegyriker hade hon mycket svårt att slå sig fram. Under några
år fick hon väl såsom Fabricius’ änka ett obetydligt »gratial» från
amiralitetet, men faktiskt var hon en »pauvre honteuse», som var
hänvisad till förmögna gynnares hjälp. Dylika hade hon funnit
framför allt i den grevliga familjen Cronstedt, på vars egendom
Fullerö hon tyckes hava tillbringat sommarmånaderna, och i Tessin,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0515.html
