Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fru Nordenflycht
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föll uti en orolig sömn, och hennes tanke flög »till dödens skumma
dal»:
Vid nattens matta sken hon utan bävan gick
Till tysta klyftan först, där dödsgudinnan bodde.
Men hennes »tanke skrämdes ej av hennes bistra tycke», ty med
döden var hon sedan länge förtrogen. Från denna boning vandrade
hon längre in i de dödas rike, som hon skildrar tydligen med en
viss inspiration från Vergilius — Dante kände hon ej till — och
kommer så till sist till de elyseiska fälten, där hon råkar en skugga,
vilken hon genast igenkänner, densamme, som »varit hennes tröst
i denna tids elände» och vars snara bortgång hon så djupt beklagat.
Hans ro var här förhöjd, hans dygd fullkomnad, och åter vänder
hon sig, liksom i livet, med sina frågor till honom. De äro
desamma, som hon aldrig kunde upphöra att framställa. Alla täras
vi av »en inre längtan», men aldrig blir denna tillfredsställd. Varför
har då naturen givit oss »en lust, vars utbrott är ett gift?» Varför
skola just de tryckas hårdast i livet, som sträva efter vishet och
dygd? Fabricius’ skugga har då samma svar att giva, som han
troligen många gånger givit henne, medan båda levde: Det är en
evig makt, som gjort denna ordning, och vi äga icke rätt att klandra
denna högre vishet. Tiden skall vara en väg till saligheten, och
Ju förr I mognad fått, ju förr I hit försättas,
Där dygden blir belönt, där andar evigt mättas.
Och så slutar dikten nästan i en hymn:
O, stora ursprung, du förunderliga ljus,
Som till så saligt mål har skapat våra andar!
Det svåra, varmed du vår korta levnad blandar,
Är endast vägen till lycksalighetens hus.
Fru Nordenflycht ville tro, och på sina frågor har hon alltid
samma religiösa svar. Men att frågorna ständigt vända tillbaka,
visar hennes oförmåga att resignera och att själv med hela sin själ
omfatta den tro, hon förkunnade. Tvivlen resa sig ständigt på nytt,
de bliva allt djärvare, och i den sista årgången av Tankespelet
vända de tillbaka i den högstämda prosadikten Tankar om
menniskans intet och alt. Varför — spörjer hon — »skall jag märka
brist i allt och därav så mycket bittrare känna min torftighet utan
att däremot finna hjälp? Min själ trängtar efter ro, alla mina
syftemål gå därhän», men förgäves, »jag finner icke, vad jag söker.
Jorden är mig för låg och himmelen för hög. Det förgängliga kan
icke förnöja mig, och evighetens skatter kan jag ej annorledes än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0518.html
