Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Nordenflycht
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spiritus rector och som satte de andra i kontakt med de europeiska
kulturrörelserna. Fru Nordenflycht har i varje fall i sitt skaldebrev
till diskussion upptagit ett ämne, som särskilt intresserade
Klingenberg. 1741 hade han disputerat De odio et amore sui och där
utvecklat en av upplysningens älsklingssatser: att alla laster bero
på villfarelser och okunnighet och att botemedlet därför låg i ökade
kunskaper och ökad kultur eller med andra ord: i »upplysning».
Fru Nordenflycht anknyter direkt till denna sats. Du har rätt däri
— börjar hon — att ju mera upplyst vårt vett är, dess mera dygdig
är vår vilja. Men är det så, då måste större delen av
människosläktet vara dömd. Okunnighet, lättja, dumhet, vanan, dålig
uppfostran hindra ju de flesta att bliva visa samt därmed ock att bliva
dygdiga. Så kastar hon sig in på den fråga, som intresserar henne
mer än moralen: frågan om lyckan. Är det så säkert, att de,
som leva »i en fänadsartad frid» och aldrig känna pliktens bud, —
är det så säkert, att de ej äro mera sälla än vi? Kunskapen är en
källa, som innehåller både sött och bittert vatten. Och vilken är
lyckligast: den, som kan släcka sin törst, eller den, som aldrig är
törstig? Naturens drift är nog för jordens flesta folk, och »en ringa
åtrå de med ringa möda stilla», de ha få behov, och om än mången
dygd är okänd för vilden, så är ock mången last det. Vetenskapen
skärper vårt vett, men den ökar ock vår kunskapstörst,
kulturmänniskan »åtrår tusen ting och blir av intet mättad». Den
okunnige — säger du — har »icke högre mål än dumma djuren». Må
vara. Men djuren leva ju förnöjda, »när mänskan, som sin hjärna
bråkar i vetenskaper och naturens tänkeskrift, städs nya djup för
fasta bottnen råkar». Likväl, Criton, så gillar jag din sats.
Människan hör ej längre naturens röst, och denna får därför ersättas av
hennes styrka i kunskap. Den, som seglar utan styre, lod och
magnet, blir böljans säkra rov vid första storm. Men den, som i
ett bräckligt skepp ger sig ut på havet, når dock land, om än med
stort besvär, så vida han har en säker kompass. En dylik
kompass är kunskapen. Det är därför människans plikt »att odla upp
sin själs förmåga och sanning i naturen efterfråga».
Detta är dock icke fru Nordenflychts sista ord, och hon slutar
på det vanliga sättet. Hon har frågat och hon har svarat. Men i
svaret är hon icke med på samma sätt som i frågorna, och det
sista versparet lyder:
Men, Criton, läkedom ju vore överflödig,
Om sjukdom ej gjort honom nödig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
