Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Gyllenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I de följande stroferna ljuda toner från den moderna
rudbeckianismen med dess inslag av rousseauism:
Av denna luft och styrka närde
De forna göter ammats opp,
Som under denna himmel lärde
Att fylla ärans högsta lopp.
Till jordens ändar ryktet hunnit,
Se’n deras bragder övervunnit
Det folk, som jordens herrskap var,
Men sig i lustans armar sövde,
En myndig styrsel själv behövde
Och ok av raska händer bar.
Du land, som varit hjältars moder,
Bliv aldrig trälars usla bo!
Den dygd, dig vunnit ärestoder,
Låt evigt i ditt sköte gro!
Än bör du världen dygder lära.
Låt mandom och en verklig ära
I helgd hos svenska hjärtan bli!
Här förnimma vi redan det första anslaget till Svea och Manhem,
och vi skola sedermera, i nästa del, följa göticismens förberedelser
under den gustavianska tiden. Själva uppslaget kommer dock från
Gyllenborgs Vinterquäde, där Montesquieus klimatlära förenat sig
med den bild av ett lyckligt och dygdigt fornfolk, som Rousseau
givit i sina båda discourser. Rousseaus spartaner och romare hava
här — såsom Blanck anmärker — förvandlats till nordiska göter.
Menniskjans nöjen och Menniskjans elände.
Högst såsom skald står Gyllenborg i de dikter, som infördes i andra
bandet av Witterhetsarbeten (1762). Här har han tryckt de båda
parallelldikterna Menniskjans nöjen och Menniskjans elände. I den
första ville han enligt företalet skildra den sällhet, som människan
åtnjöt såsom naturvarelse, innan konster och vetenskaper grumlat
hennes oskuld, i den andra de olyckor, som följt i kulturens spår.
Denna rousseauska grundtanke har han icke lyckats få fram.
Menniskjans nöjen skildrar livets glädjeämnen, de »ömma nöjen», som
förljuva livet, kärleken, vänskapen, hälsan, vällusten, hoppet etc., och
i denna skildring kommer den epikureism fram, som fanns i
Gyllenborgs natur och som vida mer än stoicismén låg för honom; versen
har här också en melodisk klang, som passar för uppgiften och
som Gyllenborgs vers eljes i regeln saknar. Men dessa »ömma
nöjen» kunna knappt sägas tillhöra en tid före kulturen, utan snarare
ungdomen i allmänhet: »Förrän jag känt förnuftets lära, jag eder
lära dyrkat har», säger han, och han slutar med att klaga, att dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0552.html
