Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gyllenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»gudar», en och en, rymt sin kos, »jag i en öken börjar vandra och
känner ej min värld igen». Denna vemodsfulla underton leder över
till den mera betydande parallelldikten Menniskjans elände, i vilken
tidens pessimism tar sig uttryck. Levertin kallar den »den
ståtligaste tankedikt, vår litteratur äger före Lidner och Tegnér».
Anslaget har Gyllenborg utan tvivel fått från Lucretius’ mäktiga
skapelsedikt De rerum natura, och man behöver blott läsa några rader i
denna och jämföra dem med första strofen i Menniskjans elände
för att finna sambandet:
Vart du vill se, där vinna livets väckande makter.
Men de besegras jämväl. Med dödens klagan beblandas
Barnens jämrande rop, när dagens ängder de blicka.
Natt ej följer på dag, ej morgonrodnad på mörker,
Som ej de nyföddas skri, det kvidande, späda förnimmer,
Mängt med den bittra gråt, som följer döden och graven.
Vad för bedrövligt skri min ömma hörsel sårar?
Vad jämmer skönjes här? Vad gjutas här för tårar?
Vem är den usla mask, som nyss fått dagen se?
Dess ögon öppnas knappt, förrän de synas våta,
Knappt ger han prov av liv, förrän han lärt sig gråta
Och prov av smärta ge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
