Illustrerad svensk litteraturhistoria / 3. Frihetstiden / 464 (1926-1932) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gyllenborg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

har rätt, och dikten mynnar ut i en stoicism, som är mindre
pessimistisk och mera handlingskraftig än den, som förkunnats i
Menniskjans elände: det är den dygdige medborgarens plikt att
hänsynslöst kämpa för rätten, och för den modige är icke hoppet om
seger uteslutet. Tendensen
i den nya versionen är
således rakt motsatt den, som
förfäktats i den äldre. Felet
hade där legat hos Celadon,
som icke känt världen, ty
inom denna voro lasterna
lika nödvändiga som
dygderna. Det var Mandevilles
lära. I den senare versionen
har Gyllenborg däremot helt
anslutit sig till Rousseau.
Hela den första discoursen
gick ju ut på ett anfall på
lyxen. Denna må hava skapat
ekonomiskt välstånd, men
vad betyder detta, då
välståndet köpts för ett allt
djupare sedefördärv? Det
viktiga för människan är
dygden, och det var denna lära,
som Gyllenborg nu
förkunnade.

Gustaf Fredrik Gyllenborg. Gravyr av Elias Martin.

I Verldsföraktaren finnes ock ett annat inslag, som likaledes
stammar från Rousseau och som, även det, skulle få en stor
betydelse för den följande litteraturen. Det är, såsom Lamm påvisat
»civismen» eller fosterlandskärleken och medborgarandan.
Fosterlandskärlek fanns naturligtvis långt före Rousseau, men den får hos
honom en lyrisk flykt, som den förut knappast haft. Ungdomen —
heter det i den första discoursen — får lära sig allt möjligt utom sina
plikter, »det ljuva ordet fädernesland klingar aldrig i deras öron»,
och de moderna filosoferna hånle föraktfullt åt de gammalmodiga
orden fosterland och religion och söka i stället riva ned allt, som
är heligt bland människorna. Rousseau hade förälskat sig i de
antika republikerna, Sparta och det äldsta Rom, och det stora i
dessa samhällen såg han i medborgarnas patriotism, oegennytta,
mod och medborgaranda. En modern motsvarighet till dessa antika
mönsterrepubliker tyckte han sig finna i sitt eget fosterland Schweiz,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>