Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Creutz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
herdekostym klädda sensualism. Hans Daphne hade förvärvat honom
vänner — skriver Gyllenborg — »isynnerhet ibland det vackra könet,
en förmån, varav jag aldrig kunnat smickra mig, förnöjd att hos mitt
eget hava vunnit något anseende. En morgon, då jag besökte
lantmarskalken greve Fersen, såg jag Verldsföraktaren på hans bord.
Om eftermiddagen i mitt besök hos grevinnan fann jag Daphne på
hennes sybord. Vi ägde således, Creutz och jag, var sitt parti,
vartill vi gratulerade varandra.»
Atis och Camilla.
Atis och Camilla är en herdedikt i fem sånger, således snarast
ett pastoralt epos, mycket overkligt, mycket artificiellt, men också
mycket karakteristiskt för tiden. Det hela, särskilt avslutningen,
verkar såsom en opera från Gustav III:s tid. Det är rokokons högsta
idealism, som här kommer fram, men också icke så litet av dess
sensuella lystenhet. Levertin har förträffligt utvecklat detta: »En
stämning av lönnlig, väl ombonad orgie ligger över seklets pastoraler.
Kärlekstemplen äro ’petites maisons’, och om naturen blivit mindre
stel och styv än i det förra seklets herdediktningar, har den därför
icke blivit mera äkta. Över den väl slutna parken med sina gångar
och dammar, sina bosketer och gräsplaner dallrar Bouchers blå
idyllton med sin lystenhet.» Pastoralen är och har alltid varit ett
övercivilisationens komplement. Den uppstår i Hellas, med
Theokritos, då den antika kulturen nått höjden av förfining, den
uppträdde i Rom, med Vergilius, när hellenismen där besegrat den
romerska bondekulturen, den levde upp på nytt under
senrenässansen, i Tassos Aminta, i Guarinis Pastor fido och i d’Urfés Astrée,
och den fick sin sista efterblomstring under rokokon. Väl hade
man i Sverige haft herdedikter förut; dylika voro ju en vanlig form
för 1600-talets bröllopskväden. Men först med Creutz fylldes
pastoralen av den grace och den elegans, som denna diktart kräver.
Förut, även hos Dalin, hade vi blott kommit till pastoralens yttre
form; nu fingo vi ock dess anda.
Innehållet i de fem sångerna är mycket torftigt och — om man
så vill — mycket onaturligt. Vid Dianas fest får jägaren Atis se
Camilla, gudinnans prästinna, och vid första blicken förälska de sig
i varandra. Men då det jägarfölje, i vilket Atis befinner sig, sårar
en hind, som flyr till Camillas sköte och där dör, visar hon bort
den grymme, och han har då intet annat val än att göra slut på det
liv, som nu blivit honom en börda. Han störtar sig från en brant
klippa, men räddas på ett underbart sätt, i det att kärleksguden
själv förvandlar sig i en rönn, som i sina grenar mottager den
levnadströtte. Nu ångrar Camilla sin överilade hårdhet och förlåter.
Men just under kärlekens duo slingrar sig en orm fram och sticker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0571.html
