Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Creutz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Daphne jämte några omarbetningar av äldre dikter i Våra försök.
Men så få Creutz’ dikter än äro, stå de i poetiskt, särskilt i
versifikatoriskt avseende vida över både Gyllenborgs och fru
Nordenflychts.
Creutz’ pessimism.
De virtuoser i levnadskonst, till vilkas krets Creutz hörde, hade
dock något, för vilket de kände en hemlig, obetvinglig bävan, ett
spöke, som reste sig för dem i skumrasket, som de ständigt
fruktade att råka och som därför störde deras lugna livsnjutning. Det
var Ledsnaden. Farhågan för detta spöke blandade galla i bägaren,
ur vilken de drucko, och kastade ett stänk av pessimism över deras
liv — en pessimism, som för övrigt ej missklädde dem och som
ger rokokon ett lätt inslag av förromantik. Ty i ledsnaden ligger
i själva verket något av romantikens längtan efter det
oupphinneliga. Även Creutz hade denna känsla, känslan för tomheten i
rokokons världsåskådning. Hos Kellgren stiger denna halvt till
förtvivlan; hos Creutz yttrar den sig ännu blott såsom ett visst
vemod, Men detta skymtar fram i nästan alla hans dikter, särskilt
i Öfver begärelsers bedräglighet. Den iver — börjar han — som
bränner hjärtat, som spänner livets alla krafter och som gör, att vi
ständigt trängta efter sällhet — denna iver skapar ock »våra onda
öden». Vi fara ned i trängtans avgrund för att se, vad sällheten
är, och finna — vad hon icke är. Den girige blir guldets slav, och
hans gud blir hans plågoande. Du blir en ny Lucullus, men ditt
trötta sinne finner snart, »att hjärtat vämjes att begära, vad det
med lätthet njuta kan». Och kärleken? Den himmel, som du sökt
uti en skönhets armar, försvinner där. Den unga Daphne är skön,
oskuldsfull, begär blott ömhet av dig. Du kan ej klaga över
förställning, ty hon förstår ej konsten att bedraga, »men blott att
överlämna sig».
Hon dig sitt hela väsen skänker.
Just när du dig i vällust dränker,
Förföljer dock din längtan dig.
Vad är det då, som återstår? Blott insikten, »att allt vad mänskan
mäktar vinna, är glömma sig ett ögonblick». Creutz var emellertid
ingen spekulativ ande. Han förstod förträffligt denna konst att
glömma för att i stället gå upp i nuet, och samtidigt med det att
Gyllenborg omarbetade sin Verldsföraktaren, skrev Creutz sina två
mästerverk, Atis och Camilla samt Daphne, vilka båda förhärliga
rokokons store Eros. De bägge vännerna hade, efter vad
Gyllenborg berättar, var och en sin publik, några, som hänfördes av Stoas
upphöjda dygdelära, andra, som tjusades av Epikuros’ i rokokons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0570.html
