Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Argenis mindre såsom en vanlig roman än såsom en lärobok i politik och
moral. Ur den synpunkten hade den betydelse först för Télémaque och sedan
i någon mån ock för Adalrik och Giöthilda.
Wexell.
Trots Rosenadlers och Rydelius’ föraktfulla omdömen trycktes ganska många
både franska och tyska heroiska romaner i svensk översättning, såsom Then
durchlautige Zingis af Tartariet (1735), Calloander och Leonilda (1738) och
även Den asiatiska Banise (första delen 1741, den andra 1747), som trots sitt
omfång kom ut i ännu en ny upplaga. Den avlade även av sig en svensk
efterhärmning, nämligen Sven Didrik Wexells Rolofs händelser (1755).
Författaren, som då blott var tjugotre år, led icke någon brist på fantasi: »väldiga
krig — säger Böök — blodiga bataljer, vilkas strategi skildras med ingående
sakkunskap, tallösa torneringar och envigen, vari Rolof alltid utför underverk
av tapperhet, obotliga förälskelser och ogenomskådliga och ödesdigra
förklädnader fylla de fyrahundra sidorna med ett virrvarr av mord och kärlek,
som på naiva läsare bör hava gjort ett oemotståndligt och imponerande
intryck». Liksom i Banise spela händelserna i Indien. Språket är, såsom i den
andra schlesiska skolans romaner, till ytterlighet bombastiskt och påminner
livligt om Ulysses von Ithacia. Hos Wexell, som givetvis måste betraktas
såsom en epigon från 1600-talet, röjer sig likväl frihetstiden i de resonemang,
att ej säga avhandlingar i politik, ekonomi o. d., som han infogat i sin roman.
Den historiska romanen.
De tyska heroiska romanerna hade ofta forntiden eller orienten till
skådeplats. Men på 1600-talet fick man även en annan roman, som förlade
händelserna närmare författarens egen tid och som var bekant här redan under
storhetstiden. Brunetière kallar den »un roman d’amour, métaphysique et galant».
Man skulle även kunna kalla den »historisk roman», blott man avstår från
alla anspråk på att där finna någon tidsfärg eller historisk uppfattning. Hit
höra den av Runius översatta Den durchleutiga genuesiskan (av Préchac),
mademoiselle de la Forces Then tappra och älskande Gustaf af Wasa m. fl.
Under frihetstiden följde ganska många dylika kvasihistoriska romaner såsom
Historiska hemligheter angående drottning Elisabeth och grefven af Essex
(1732, ny uppl. 1742), En sann historia om markgrefvinnan Beaumont (1742),
Den förträffeliga prinsens af Westphalen Eberhard och den oförlikneliga
prinsessan Leonoras kärleks- och olyckshändelser (1743, sedan två upplagor),
Hypoliti grefvens af Duglas historia (1746) o. s. v. Även här fick man en
svensk imitation: Konung Gustaf Adolphs och fröken Ebba Brahes
märckvärdiga kärleks-handel (1768). Troligen hade den skrivits redan omkring 1730,
men hade då icke kunnat utgivas, enär kanslikollegiet fann den vara »litet
uppbyggelig, föga sannfärdig, på osmaklig och gammal svenska». I detta
omdöme instämde Lärda tidningar, som förklarade denna skildring av
hjältekonungen vara »löjlig och otrolig». Icke dess mindre dömde allmänheten
olika, och ännu två upplagor kunde på 1780-talet utgivas.
Krook och Bergeström.
1600-talets roman levde således ganska länge kvar. Förtruppen till det nya
århundradets roman utgöres av Gulliver, Robinson och Télémaque. Alla tre
hava inverkat på den svenska litteraturen. Första delen av Gulliver kom ut
i svensk översättning 1744, den andra troligen året därpå, men redan förut
hade Dalin i Argus efterbildat resan till Brobdingnab i Saga om Erik hin
Götske. Imitationen är dock mera en yttre, ty för Swifts blodiga satir hade
Dalin ej sinne, och egendomligt nog tyckes man icke hava förstått den
verkliga innebörden i Gulliver, utan betraktat denna förfärande svartmålning
såsom ett roligt skämt. Åtminstone säges i en recension i Lärda tidningar 1773:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0586.html
