Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kring hans axlar. Han krökte sin rygg liksom under en odräglig
tyngd av år och halp att bära sig på en stav. Med den ena handen
tog han framför sig att därmed leta sig väg, emedan hans ögon
tycktes vara slutna. Till gång, till växt, till anseende var han
alldeles lik Svipdager, vilken hade haft så mycken omsorg för honom
och genom den sista stormen blivit sliten ur hans armar.» Ett
huvudparti i Télémaque, den fjortonde boken, är hjältens besök i
underjorden — naturligtvis en imitation av Eneiden, som å sin sida
imiterat Odysséen. Detta parti ha Mörk och Törngren efterbildat i
den elfte, tolfte och trettonde boken. I Télémaque uppenbarar sig
Ulysse i drömmen för sin son, och Télémaque beslutar då att
uppsöka honom i underjorden. Samma dröm har Adalrik: »Tre gånger
ville Adalrik omfamna sin fader, och tre gånger drog sig denna
skuggan tillbaka utur hans händer». Sedan han vaknat, lovar prästen
Arngrim att föra honom på en färd till de dödas värld: »Den
gudomlighet, som jag tjänar, har befallt mig att föra dig den väg, som alla
dödliga skola gå, men av vilken återfarten är dem förnekad. Du
får gå fram och åter tillbaka.» Dylika motiv från Télémaque möta
oss massvis, och liksom Télémaque avser även Adalrik och Giöthilda
att lämna lärdomar i moral, politik och ekonomi. Télémaque råkar
flera idealmonarker, och det gör även Adalrik, både Hjalte och
Domar. Dessutom få författarna själva tillfälle att med anledning
av händelserna utveckla sina politiska idéer. De äro väsentligen
lika Fénelons, ehuru mera demokratiska. Mörk och Törngren äro
visserligen goda rojalister, men på det sätt, som under frihetstiden
ansågs passande. Friheten — yttra de i en längre utredning, som
jag här återger i sammandrag — är den ädlaste gåva ett folk kan
åtnjuta, men ingen är fri, som ej lyder dygden. Medborgarna skola
själva göra sig lagar. De skola råda, men lagarna skola råda över
dem. De äro sin egen konung, men den de gjort till sitt huvud,
skola de älska och vörda såsom en fader. Olyckliga de folk,
som räckt sin hals under ett tungt envåldsok. De hava allt för
dyrt betalat det beskydd, som de njuta av tronen, när de såsom
sålda trälar leva på en annans nåd allena. Men ännu olyckligare
det folk, som missbrukar sin frihet. En enväldig herres styrelse
kan ofta vara så god, att frihetens förlust kännes lindrig och dräglig.
Men när friheten bytes i självsvåld, är ingen säker, och själva lagarna
lida våld.
Liksom Télémaque innehåller också Adalrik och Giöthilda
förstuckna anspelningar på den samtida politiken. De kanske flesta
av dessa kunna numera ej med någon säkerhet tydas, men några
äro genomskinliga även för oss. Så berättas en saga om Fasold,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
