Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riken, Fyrisvall, Kimbernäs, Ridgudaland, Ymesland o. s. v.
Östersjön heter Gliss-sjön, och en fest skildras på följande sätt: »Tors
skål signades med hammarmärket och blev drucken till styrka och
mandom. Audins minne firades till konungens lycka. Njord och
Frejer blevo ihågkomna att göra årsgrödan ymnig och det allmänna
levernet fridsamt. Brages bägare gick ikring, de döda hjältar till
ära och de levande till uppmuntran. Skalderna sjöngo emellertid
sina dikter om Gefjon, som spände sina söner för plogen och körde
Sialand över Gliss-sjön, då Logarin rann upp i det rum, där det
tillförene stått.» Deras teckning av Domars undersåtar är
densamma, som Dalin några år senare tog upp i sin historia, då han
skulle skildra herdeskyterna. Både Dalin och Mörk hava här lånat
från Rollin. Hos Mörk heter det: »Folket lever ärligt utan fjäs.
Deras dygd är utan prål, och hos dem regerar en berömvärd
enfaldighet. Deras kläder äro utan prakt, deras föda utan läckerhet,
och deras lust utan all vällust. Renligheten är all deras grannlåt. De
arbeta ullen av sina får och göra sig själva sina kläder. Måttlighet
är deras läkedom, och överflödet är dem obekant» — och så
fortsätter skildringen av detta nordiska idealfolk.
Såsom en fjärde ingrediens i romanen ingår ock författarnas
läsning i den romerska litteraturen, särskilt i Vergilius. Man läse t. ex.
följande stycke: »Medan han stod i dessa tankar, såg han, varest
Äge åkte på vattnet. En blå mantel hade han kastat på sina axlar
och knutit en krans av säv kring sitt huvud. Hans hårlockar dröpo
av de skummande vattnen och fläktade efter honom i vädret. Hans
vagn, som var överklädd med sköldpadd, blev dragen av tvenne
sjöhästar, som i sitt språng voro snarare än vädret och genom sina
näsborrar frustade hela vattuströmmar. Med sin treuddade gaffel
befallde han luft och hav, som stodo honom till lydno.» Äge är,
som man härav finner, blott Neptunus, sådan denne skildras i
Eneiden.
Dessa olika ingredienser ha Mörk och Törngren knappast förstått
att sammansmälta. Antiken och den nordiska forntiden skära sig
ständigt mot varandra, och det hela verkar därför som ett
mosaikarbete. Även själva stilen saknar enhetlighet, och detta torde framgå
av de prov, som anförts. Någon dialog förekommer icke, endast
långa tal och utredningar. Tidsfärg saknas alldeles. Kompositionen
är ytterst löslig, osammanhängande och oöverskådlig. Några
karaktärer ha författarna icke kunnat teckna, och för psykologien synas
de hava saknat allt intresse. Och likväl måste man beteckna Adalrik
och Giöthilda såsom ett för sin tid ganska betydande arbete. Redan
censor framhöll i sitt imprimatur romanens språkliga förtjänster, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
