Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
himlaläran kanske aldrig varit dem uppenbarad?» Vår kristenhet —
fortsätter hon — utgör ej »tredjedelen av människor, som kräla på
detta jordklotet», och då är det förmätet att tänka, »det den store
Guden skapat två tredjedelar av människosläktet till evigt fördärv».
Kermaleck är emellertid radikal ej blott i religionen. Han är det
ock inom erotiken. Min herre — säger han till Adolf — måste
säkert vara kär och ansatt av den slags kärlek, som man kallar
»den sublimare, som förnämligast av ej annat består än en stor
inbillningsgåva», vilken »så förbryllar eftertanken, att man misstager
sig och tror sådant härflyta från hjärtat och det man kallar sympati
— ett ord, som ingen än kunnat uttyda, men som man artigt
upphittat att bemärka, vad man ej begriper, och som likväl slutar vid
ett och samma ändamål: nämligen åtnjutandet av det, man älskar,
och åtrån efter det materiella». Men finge man än folianter av
kärleksverser och brev, blir hjärtat aldrig förnöjt, »förrän det slutligen
fått sänka sig i det materiella». Naturen har skapat kärleken till
vårt nöje, ej till vår plåga. Venus avmålas aldrig såsom bedrövad
och suckande, utan tvärtom söker hon ständigt upp nya nöjen. Jag
vet, att de, som tro sig läckra i kärlekssaker, kalla den kärlek, jag
försvarar, grov och lik de oskäliga djurens. Jag nekar ej till och
blyges heller icke över, att naturen så skapat våra kroppar, att vi
och djuren hava lika sensationer. Men man får taga livet sådant
det är. Vill Ni därför bli lycklig och rätt smaka livets nöjen, så
fördjupa er aldrig i någon kärlekshandel, som förorsakar oro,
svartsjuka och bekymmer. I min ungdom — berättar Kermaleck — »tog
jag mig tre à fyra mätresser på en gång», men jag ledsnade snart
på dem, då jag fann, »att deras utkomst och icke min person var
drivfjädern till all den kärlek, de bevisade mig». Jag avskedade
dem därför: »Den romaneska och hjärteömma kärleken var för
besvärlig, och den naturella hade jag ledsnat vid». Kermaleck hade
likväl varit gift två gånger, den första med en fattig flicka, som
icke på andra villkor ville skänka honom sin ynnest — således en
ny Pamela. Men han fann snart, att hon var fåfäng och
nöjeslysten och att endast hans förmögenhet lockat henne. Vi skildes
då åt — berättar han — jag gav henne ett underhåll och bad henne
blott att »sauvera apparencen, så kärt det vore henne att bära mitt
namn». Jag reste till Lissabon, och två år därefter fick jag höra,
»det min kyska hustru dött i missfall». Av hänsyn till mitt namn
sökte min mor dölja hennes felsteg. Detta förargar mig ännu, ty
»är väl någonting orimligare, än att en förnuftig mans ära skall bero
på ett så bräckligt och litet tänkande kräks uppförande som ett
kvinnfolk?» Hela vårt uppfattningssätt är förvänt: »En hustru, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
