Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berch och Wallenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Redan i dessa utdrag har Wallenberg utan att observera det målat
sig själv. Men icke alldeles troget. Ty det är en sak, som han
är rädd för, och det är att synas hycklare, skenhelig, och han gör
sig därför till vida mera lättsinnig, än han i själva verket var. Utan
tvivel hade han en översvallande livsglädje, en enastående förmåga
att se det komiska i ganska farliga situationer. Men det goda
lynnet hade alltid en fond av allvar, som han stundom helt
ofrivilligt röjer — ofrivilligt, ty i motsats till den äldre frihetstidens
författare hade Wallenberg en avsky för banala moralpredikningar.
Så skildrar han den förfärliga storm, i vilken Finland höll på att
förlisa — en ypperlig skildring — men ursäktar sig strax efteråt
för den ton, han begagnat: »Händelsen är för allvarsam att med
leende mun berättas, kunde man säga. Väl, jag medger det. Men
vem vet icke, att faran fägnar, när hon är överstånden?» På ett
skepp, som hyser 150 personer, »kunna väl intet annat än några
löjliga uppträden blandas med de sorgliga». Strax förut hade han
på ett ytterst drastiskt sätt skildrat manskapets sjösjuka. Men han
slutar med »en tanke till svenska flottan. Jag föreställde mig, huru
illa det måtte stå till, när den vid ett hastigt uppbrott besättes
med en svärm lusiga bondlymlar, vilka, ovane vid sjön, icke förmå
besvara fientliga kanoner med andra salvor än deras vomerande
aou».
 |
| Hajen. Teckning av Wallenberg i Min son på galejan. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
