Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berch och Wallenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i den svenska naturen. Om — slutar han — »en frusen utlänning
med hackande tänder tadlar våra hälsosamma vintrar, så förgäter
han, att vi ha skogar till bränsle och pälsverk till kläder, liksom
han ock aldrig smakat det makalösa nöjet att kuska fältet omkring
på en glänsande is eller ett gnistrande åkföre efter en bjällerselad,
prustande slädtravare». På Java råkade han en svensk korpral i
holländsk tjänst. Denne talade mycket illa om Sverige, och mot
sin vilja måste Wallenberg i några punkter ge honom rätt. Men
icke dess mindre känner han sig livligt upprörd: »Jag rår ej för,
att alla bortlupna svenskar, jag träffar på utrikes orter, förekomma
mig såsom lika så många ogärningsmän, och i själva verket: vad
begrepp skall jag göra mig om deras moraliska karaktärer, sedan
de varit i stånd att förgäta den yppersta bland borgerliga plikter,
jag menar kärleken för fäderneslandet?» Till och med partigrälet
i Sverige vill han ursäkta, »ty parti är fria staters liv», och först i
slutet av boken undslipper det honom en önskan, att Hatt och
Mössa dock borde ingå äktenskap, så att »den så länge saknade
ätten Ärlig Svensk skulle kunna återfödas. Den enes sangviniska
ärelystnad, tempererad med den andres flegmatiska hushållsbegär
— jag menar hattens hjärta, förenat med mössans räknehuvud —
skulle det ej yngla ett lejon, som likt det gamla kunde förakta
både närmare hotelser och fjärmare mutor?»
Hans svenskhet har en avgjort martialisk, karolinsk färg, och då
man tror, att det skall bli batalj med en sjörövare, kommer
Wallenberg i ett briljant humör. Kulan — skriver han — träffar snarast
den huggrädde, och skall man få några skråmor, bör det ej vara
i ryggen. Så erinrar han sig sin gamle farfar. Jag kan — fortsätter
han — aldrig förgäta, vad gubben sade sista gången, jag besökte
honom. Jag var en gosse om tio år. Hör pojke — sade han —
»hör, om du någonsin kommer i fara, så se henne stint i synen,
ty hon vördar en djärv uppsyn. Du är förlorad, om du vänder
ansiktet bort. Kung Karl, Gud fröjde hans själ (här torkade gubben
sina ögon), när han gick för oss i fält till att tukta ryssar (här strök
han sina knävelborrar och såg grym ut), så slaktade vi dem såsom
oxar (här åter log han rätt hjärtligen) och gingo i blodet upp till
stövelkragarna. Minsta delen stupade i själva slaget. Nej, det
skall du veta, min gosse, att största nederlaget alltid sker ibland
de flyktande. Ju mera du löper undan, ju närmare hänger dig
döden på hälarna. Därför: statt som en karl».
Denna teckning av en gammal karolin är ju rent överlägsen, och
den fulländas genom Wallenbergs tillägg: »Stackars gubbe! Han
mådde väl ända till 1742, då han läste i Posttidningen, att ryssarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
