Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som framhåller journalistens skyldighet att bedöma ett arbete utan
hänsyn till författaren: »Av allt, som utgives, förtjäna dock felaktiga
vitterhetsstycken — och bland dem åter först och främst poesier
— det minsta skonsmål. De hava ingen nödvändighet att förebära,
utan utgivas med den friaste föresats att roa andra. Allra minst är
det journalistens sak att därvid undersöka auktorens villkor och
belägenhet, dem han ofta icke kan och icke ens är skyldig att veta.
Publiken frågar honom blott, hurudan är den och den skriften? och
bör han giva besked om, såsom han vill bestå med heder och
sanning — auktoren må sedan förfäkta eller undskylla sig det bästa
han gitter». Bergklints kritik av Skjöldebrand går ej på djupet,
men visar dock, att tiden i estetisk kultur hunnit ett gott stycke
fram på de trettio år, som gått, sedan Dalin skrev Brynilda.
Bergklint var icke någon vare sig originell eller vidare begåvad
författare. Men han var ganska beläst och kände till såväl Boileaus
L’art poétique som Corneilles tre avhandlingar om dramats teori
och Voltaires Discours sur la tragédie. Det är från denna estetiska
synpunkt han bedömer den stackars Skjöldebrands opus. I företalet
till detta hade författaren, något oförsiktigt, yttrat: »Vad jag törs
smickra mig av vid detta sorgespel, är det, att varken läsaren eller
åskådaren skall somna därvid. Det har i 3 små akter 44 inträden,
vilket är mer än ofta de längsta skådespel av 5 akter hava. Det
är ingen konst att göra vart inträde långt genom bekanta moraler,
långa soliloquier och samtal... Ingenting fäster bättre vår
uppmärksamhet än täta ombyten av scener med intressanta nya
händelser, som ständigt bereda oss till katastrofen, och det under en
behaglig korthet, som i det mesta icke består av annat än det,
som fransosen kallar des traits vifs et frappants». Härpå svarar
Bergklint: »Auktoren har rätt däruti, att det är ingen konst att
skriva långt och illa; vad tränger ock det till? Men konsten är att
skriva väl, evad det fordras längre eller kortare». Tyvärr har
författaren brutit mot flera regler: »Sådant är först i anseende till
rummet eller själva skådeplatsen, som ehuru den i gemen
föreställes vara gamla konungahuset i Sigtuna, dock icke lämpligen
överallt kan inbillas i ett och samma rum, så framt allt skall
förekomma naturligt, när man med tanken oförryckt följer var person
efter. Det vore mångfaldigt lättare att författa skådespel, om man
finge låta personerna utan avseende på stånd och omständigheter
gå och komma, när, var och huru man behagar. Isynnerhet i
sorgespel fordras skäl till alla deras steg. Man ser ej gärna någon ofta
återkomma inom samma akt. Här löpa de ut och in, som det vore
en lek å färde.» Det fordras vidare ett fint omdöme, då man i ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
