Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Cajsa
Nej knäveln, nej, min far! Ert tal mig häpen gör.
Är det på sådant sätt jag Anders löna bör?
På samma högtidliga språk, med talrika citat ur Skjöldebrands
sorgespel, fortsätter parodien, som således visar, att icke blott
Skjöldebrands utan även Dalins tragedi var något föråldrat och att
den nya tiden fordrade ett annat drama. Ifrån 1750-talets tid —
skrev Ehrensvärd i sina förut omtalade Anteckningar — »ifrån
vilken man kan räkna svenska spektaklets förfall, skrevs nästan
ingen enda pjäs, om man ej vill räkna en oformlig komedi
Risbastugan, översättningen av La mort de César och Skjöldebrands
Habor och Signild. Vårföre behövde man skriva för en nation,
vars smak var att icke värdera dessa slags arbeten?» Den nya tid,
som randades med Gustav III:s revolution, sökte därför att skapa
en tragedi, som åtminstone i den punkten var ny, att den ej var
vulgär. Kravet på ett dylikt drama var frihetstidens viktigaste
insats i den svenska tragediens historia.
Komedien.
Längre kom man inom komedien. Vid första blicken förefaller
detta egendomligt, ty tragedien hade onekligen bättre förberedelser
inom 1600-talets svenska litteratur än komedien. Truppen i
Lejonkulan hade uppfört tragedier och pastoraldramer, men ej några
verkliga komedier, utan blott burleska pickelheringsspel. I viss
mån fortlevde dessa även under frihetstiden, ehuru då vanligen
såsom »harlekinader» d. v. s. såsom små farser, som återgå icke
såsom förut till tyska utan oftast till franska eller italienska original
och till hjälte hava den bekante farsfiguren Harlekin. Men dessa
harlekinader voro mera folknöjen än litteratur. Frihetstidens
lustspel kunde således ej anknyta till några svenska förberedelser.
Mönstren voro i stället utlandets komediförfattare, särskilt Molière
och Holberg. I någon mån kan man till dessa förebilder räkna
också Jean François Regnard, som under 1700-talets första år var
Frankrikes mest uppburne lustspelsförfattare. Hans komedi är en
fortsättning av Molières, men hos honom har det kommit till ett
nytt element: inflytandet från La Bruyères »karaktärer». Molière
hade visserligen i några av sina komedier tecknat typer som Harpagon,
Tartuffe och andra, men han hade dock psykologiskt studerat dem,
och de hade icke varit några rena abstraktioner. I 1700-talets
lustspel, som inledes av Regnard, blir däremot typen allt vanligare
— man får den girige, den tankspridde, den obeslutsamme o. s. v.
Tendensen att teckna dylika personifierade egenskaper återfinnes
även hos en så stor lustspelsförfattare som Holberg, och naturligtvis
ännu mycket mera hos hans mindre begåvade svenska efterföljare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0652.html
