Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvis endelig der reyses maa
Det kand ey være andet,
Lad Reysen kun til Elben gaae,
Saa Arven blir i Landet.
Jean de France är vidare borgarson, varigenom hans kavaljerslater
bli ännu löjligare. Gyllenborgs sprätthök är däremot greve, »ty
Gyllenborg var icke den, som ens i diktningens värld ville
nedstiga från de fina kretsarna», och i själva verket diskuterar pjäsen
utom den redan nämnda frågan även en annan, som då debatterades
inom den svenska adeln: frågan om förhållandet mellan den gamla
adeln och de nyadlade ätterna, till vilka Gyllenborg själv hörde.
Amiral Enterfelt ser ner på junker Torbjörn, vars far blivit rik och
därför på någras förbön blivit adlad. Men om Gyllenborg föraktar
penningadeln, så håller han däremot på, att man inom
förtjänstadeln »icke utan sidvördnad för överheten, som är all heders källa,
kan göra en skillnad mellan dessa (de nyadlade) och de förra tiders
familjer». Ett redligt och öppet väsende, kärlek till fäderneslandet,
trohet och lydnad för överheten »göra i mitt tycke en fullkomligare
adelsman än hundrade tusen anor». Det var huvudsakligen ur
de nyadlade ätterna, som hattpartiet rekryterades, och det var
för deras anspråk, som Gyllenborg i sitt lustspel gjorde sig till
tolk.
I sitt slag står Gyllenborgs komedi onekligen betydligt över
Dalins tragedi. För det första rent språkligt. I Brynilda stöter
man på ständiga bommar mot tragediens diktion, och
Gyllenborg behärskar vida bättre komediens. Väl faller han ofta in i
avhandlingsstilen, och någon naturlig samtalston kan han icke anslå,
men han har tydligen bemödat sig därom och stundom även
någorlunda lyckats. Karaktärsteckningen är såsom oftast i 1700-talets
dramer abstrakt, och detta angives även genom själva namnen:
baron Stadig och Sofia Gladlynt. Men man finner dock vissa
ansatser till en mera allsidig psykologi. Hjältinnan, Lotta Enterfelt,
är en ung, vacker och rik änka, som vid komediens början är
beredd att räcka sin hand åt Hurtig. Men så småningom får hon
blicken öppnad för dennes ytlighet och fäster sig i stället vid den
allvarligare baron Stadig. Övergången är icke så illa tecknad. Hennes
väninna, Sofia Gladlynt, gör, såsom Warburg anmärker, verkligen
skäl för namnet, och över hennes skälmska karaktär vilar det en
viss fläkt av poesi. I Torbjörn Ränterik, till vilken ingen
motsvarighet finnes hos de Boissy, har han slutligen skapat en i någon
mån humoristisk figur. Torbjörn tar först miste, tror, att
kammarjungfrun Sara är Lotta Enterfelt och friar till henne, men när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0658.html
