Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuttonhundrasextiotalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansågs måttligt, synes framgå av en 1770 utfärdad kungörelse
rörande den kvantitet av brännvin, som var och en beräknades behöva.
Såsom resekost medgivas två kannor brännvin d. v. s. något över
fem liter för den, som haver sju mils väg eller längre ifrån sitt
hemvist, och en kanna allenast, när han på närmare väg färdas.
Att Bellman, såsom en bevarad källarräkning visar, tog fem supar
till en portion gädda, var således ej så märkvärdigt, som det
förefaller oss.
Dryckenskapslasten har därför säkerligen aldrig varit så
avskräckande under någon tid i vår historia som under 1700-talets
senare del, och de flitiga forskningar, som gjorts rörande
Bellmansfigurernas verkliga historia, giva förfärande inblickar i det
sedliga förfallet. Människorna göra intryck av att vara fyllda av en
rent djurisk brännvinstörst. Och vända vi oss till regering och
riksdag, finna vi, att dessa nästan alls icke se frågan ur moralisk
synpunkt, utan blott ur ekonomisk. Man förbjöd då och då
införsel av utländsk spirituosa, emedan denna rubbade
»handelsbalansen», men däremot gjorde man föga för att minska förtäringen
av inhemskt brännvin, utan såg denna fråga huvudsakligen ur
statsfinansiell synpunkt. 1747 gjordes husbehovsbränningen fri, men
denna då högt skattade fördel fick det svenska folket köpa för en
årlig avgift av 3 daler smt. för varje halvt till helt hemman samt i
proportion för större egendomar, och skatten utgick, vare sig man
brände något eller ej. Hur utbredd denna hembränning var,
framgår bäst därav, att då 1756 ett förbud mot hembränning utfärdades,
beslagtogos ej mindre än 169,132 brännvinspannor, d. v. s. en panna
för var sjuttonde eller adertonde invånare i riket. Då i regeln
årligen 30,000 tunnor spannmål förvandlades till brännvin, uppstod
spannmålsbrist, och i följd därav måste utländsk spannmål införas.
Vad man vann på den ena sidan, förlorade man således på den
andra. Det var denna brist, som framkallade förbudet 1756, men
brännvinstörsten var starkare än ekonomien. 1765 upphävdes
förbudet, och icke ens nöden under hungeråret 1771 förmådde bryta
riksdagens motstånd mot en inskränkning i rätten att bränna
brännvin. Först efter ett nytt hungerår och efter revolutionen utfärdades
den 1 sept. 1772 ett förbud mot tillverkning och försäljning av
svenskt brännvin. Men som vi i nästa del skola se snarare tilltog
superiet under den gustavianska tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
