Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuttonhundrasextiotalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Adolf Fredriks församling ut. Ladugårdslandet — nu Östermalm
— upptogs av beteshagar och kojor, där kogubbar, sjömän och
dylikt folk höllo till. Kungsholmen var i det hela en lantbygd,
men där hade dock åtskilliga bryggare, garvare och andra
»borgarkungar» sina fabriker och bostäder. Mera praktfulla byggnader
funnos på norr blott i närheten av Norrbro. Där låg vid det
nuvarande Gustav Adolfs torg det Torstensonska palatset, som på
1760-talet inköptes av den rike Claes Grill och 1783 såldes till
prinsessan Sofia Albertina. Mitt emot låg Lillies palats, som på
Gustav III:s tid ombyggdes till opera, och längre bort, på
Blasieholmen, de Fersiska palatsen, det ena Axel von Fersens, det andra
Carl Reinhold von Fersens — den senare med en hovstat på icke
mindre än tjugofyra personer. Längre ut, men mitt inne i den
nuvarande staden, hade borgarna, bryggar Westman och andra, sina
»malmgårdar» och »fåfängor», närmast vad vi skulle säga
sommarnöjen. Några egentliga parker för allmänheten funnos knappast
med undantag för Humlegården. Denna, som från början, på Gustav
II Adolfs tid, verkligen var en gård, där humle odlades,
förvandlades av Kristina till en lustpark, som på hennes och hennes
efterträdares tid dock blott disponerades av den kungliga familjen.
Först på 1760-talet uppläts den för allmänheten, och 1773 öppnade
Petter Stenborg där en sommarteater. Den egentliga
promenadplatsen i Stockholm var därför Riddarhustorget, och vid detta samt
i närheten lågo kaffehusen och boklådorna, där man samlades för
att prata. Skeppsholmen, dit en avdelning av flottan var förlagd,
var ännu avstängd, och Kungsträdgården betraktades fortfarande
såsom konungens enskilda park. Sin glanstid hade den under
Fredrik I:s tid. Östra alléen räknade då 145 almar och lindar, den
västra 134. I orangeriet funnos pomeranser och citronträd, och
utställda i krukor lagerträd, tämarisk, aprikos, persiko, ceder o. s. v.
Utåt omgavs trädgården av en mur med gallergrindar, och genom
dessa släpptes i regeln blott den förnäma världen. Vid grindarna
stod vakt, som enligt en kungörelse 1763 skulle övervaka, att ej
»gement folk av lakejer och drängar, pigor och tillväxta barn»
släpptes in. I stället skulle de utanför vänta på sitt herrskap; först på
Gustav III:s tid uppläts trädgården till en allmän promenadplats.
Haga var på 1760-talet ännu en skogstrakt, och först 1771 inköptes
området av Gustav III, vilken som bekant drömde om att här
framtrolla ett svenskt Versailles. Av sina byggnadsplaner hann han
emellertid blott utföra den lilla vackra paviljongen och den ståtliga
park, som Bellman i en av sina sista dikter besjungit. Djurgården
omtalas ofta, både i Bellmans dikter och annorstädes, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
