Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuttonhundrasextiotalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därmed menas nästan alltid Djurgårdsstaden. Här fanns redan på
1600-talet en liten förstad till Stockholm. De äldsta bebyggarna
voro kronans båtsmän och andra sjömän, kåkstaden växte alltmer
och sträckte sig på Bellmans tid mellan Alkärret och Beckholmen
— en mycket oregelbunden och ruskig stad med en ganska bråkig
och ej vidare sedesträng befolkning, med en mängd krogar såsom
Grönalund, Tyska paradiset, Dunderhyttan o. s. v. Djurgården var
ett inhägnat område, dit man tilläts passera endast genom vissa
portar och över fyra bryggor, till vilka man rodde från staden.
För att fullända bilden av Stockholm på 1760-talet bör man taga
hänsyn till de hygieniska förhållandena. Av en förordning från slutet
av 1760-talet framgår, att isen och orenligheten på gatorna fingo
ligga kvar ända till slutet av april, då husägarna ålades att därmed
utfylla de stränder, där dylik utfyllning behövdes. Vid tö bör
staden således hava förefallit såsom ett hav av smuts. I ett plakat
från 1763 klagas över, att stadens invånare ej låtit rengöra sina hus,
varföre de för undvikande av »en skadelig stank» ålades att tvenne
gånger i veckan låta sopa och rengöra gatorna. I följd av gatornas
bedrövliga tillstånd begagnades av de förmögnare porte-chaiser eller
vagnar, men ändock var det ej lätt att komma fram. I en tidning
från denna tid, Stockholms Oordentligheter, heter det: »Så snart
något spektakel, komedi, assemblé eller folksamling är uti
Stockholm den mörka tiden av året, då måste man tillstå, att ock den
uslaste ordning är ibland becklampor och vagnar. Då förefaller
alltid skrik, trätor, fastkörande, svordomar, slagsmål — ja, ofta
livsfara för dem, som gå på samma gata, då vagnarna köra fram att
avhämta sitt herrskap». Ty lika dåligt som väglaget var, lika dålig
var gatubelysningen — små hornlyktor eller s. k. lanternor med
ett talgljus eller en oljelampa. De skulle tändas, när det blev mörkt,
men som meningarna härom ofta voro delade, bestämdes 1769 vissa
klockslag. Vid midnatt upphörde all belysning, och staden
försänktes då i ett djupt mörker. Nattvandraren måste därför själv
lysa sig fram med en handlykta; och en dylik nattpromenad i
närheten av Österlånggatans krogar kunde ofta vara ganska livsfarlig.
Utom av slagsmål och kroggräl stördes nattron också av
nattväktarnas rop, olika i olika församlingar, på Kungsholmen: Klockan
är... slagen, Gud bevare vår stad från eld och brand och från
tjuvars hand, klockan är... slagen. Bönen mot eldsvådor var i hög
grad av behovet påkallad, ty dylika förekommo ofta och fingo i
följd av de dåliga släckningsanstalterna en betydande omfattning.
1759 inträffade en just i närheten av Bellmans barndomshem. Maria
gamla kyrka brann då ned, och enligt Posttidningen härjades ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
