Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
håll, från operetter, oratorier, folkvisor, franska chansoner och
dansvisor, som han en gång hört och haft i minnet, men ofta äro dessa
melodier alldeles ombildade för att passa samman med dikten.
Ord och melodi äro därför i viss mån födda samtidigt. Han satt
och preludierade på sin cittra, en melodi rann honom i minnet,
mer eller mindre gott erinrad, ur melodien växte orden fram, dock
icke i den slutgiltiga gestalten, ty hans manuskript visa, att han
ofta ganska grundligt omarbetat och filat den första improvisationen;
så är t. ex. förhållandet med en bland hans mest förtjusande dikter:
Fjäriln vingad syns på Haga, vars olika versioner ganska starkt
skilja sig från varandra. Så ypperliga själva dikterna än äro, bli
de dock först genom melodierna fullkomligt Bellmans. Först genom
dem få de denna känslans mångstämmighet, som utgör deras
storhet, denna rikedom på skiftningar, som de aldrig skulle hava fått,
så vida de ej diktats just till musiken. Jag nämnde, att Bellman
var på samma gång en Jan Steen och en Watteau. Denna förening
av nederländsk realism och fransk rokoko kommer särskilt fram genom
musiken, i brytningen mellan denna och texten, i den som man
först kunde tycka orimliga kontrasten mellan de graciösa
rokokomelodierna och de drastiska krogscenerna. Hur Vilt — säger
Levertin — »det går till på Lokatten och Gröna Lund, hur svenskt
rätt fram Fredman, Mollberg och Ulla konversera, versen, som
följer den ideala melodien, bevarar alla kontradansens behagfulla
rörelser; den går på fina, röda klackar även genom gränderna». I
denna kontrastverkan ligger till en del förklaringen till det
underbara intryck, som den Bellmanska dikten gör, till denna ständiga
växling mellan — för att åter citera Levertin — »det känslofulla
och det brutala, aristokratens naturliga finhet och elegans och
bohêmens dragning mot det fula och nedsölande, livstörstens vilda
och feberheta melodi med sina pauser av svårmod. Andra svenska
skalder hava spelat på en eller par av dessa strängar; Bellmans
egendomlighet är, att han nästan ständigt slår an dem alla».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
