Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna nederländska naturalism förenar Bellman på ett egendomligt
sätt sin tids graciösa, franska rokoko. Venus, Cupido, Pan och
Eolus, Jofur och Karon äro ständigt med, och på sin palett har
han icke blott Jan Steens färger utan ock något av Watteaus.
Helst skildrar han själva Stockholm, och längre ut än till dess
omgivningar vågar han sig icke. Åt Saltsjöhållet kommer det
Fredmanska sällskapet aldrig längre än till Djurgården, och deras
utfärder på sjön gälla blott Mälaren. Såsom skildrare av dess natur
har Bellman nog påverkats av Creutz, och liksom denne tecknar
han helst en natur i rörelse, en följd av varandra avlösande bilder,
vilka dock vida bättre än hos Creutz äro insatta i tavlan. Ep. 48
skrevs blott en tio år senare än Sommarkvädet, men står betydligt
över detta. En vårmorgon begiva sig Fredman och hans sällskap
i båt från Essingen till Stockholm. Solen glimmar och vattnet
ligger som en spegel, men så fyllas de slappa seglen av
morgonbrisen, man far förbi en höbåt och ser, hur Kerstin stiger ur kajutan
och hur Olle tänder sin pipa, medan han lägger om rodret på
skutan. Strax därefter ror en annan båt fram på färd till staden
med smör, mjölk och lövbrodd. Nere i vassen vid stranden ser
man, hur kon tar sig ett bad, hur oxen dricker och hur svinet går
i rågen. Vid skogsbrynet skymtar man jägarn med sina hundar,
och från utvärdshusen höres redan kägelklotens rullande. Till sist
börja tornspetsarna i Stockholm skönjas med kors och tuppar
glittrande i morgonsolen. Vid Skinnarviken lossas tågen och seglen
fällas. Klappträden höras nere vid stranden och bullret av
vattenkörarnas kärror, Jeppe tutar i sin lur, klockorna klämta, sotarn
visslar från sin skorsten, bagarkärrorna skramla och de äro framme.
De äldsta epistlarna innehålla dock mera sällan några
naturskildringar, och såsom naturdiktare står Bellman högst i sina senaste
sånger. Vila vid denna källa, Liksom en herdinna och Fjäriln
vingad syns på Haga skrev han först mot slutet av sitt liv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
