Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utveckling blev också i ett annat fall av betydelse för denne.
Hon var ju obetänksamheten själv, uppbrusande, häftig, ur stånd
att dölja sina känslor, och hennes slugt anlagda planer hade därför
ständigt misslyckats. För Gustav blev hon tidigt det varnande
exemplet, och redan som barn lärde han sig förställningens konst.
Hans guvernör och hans kavaljerer voro tillsatta av riksdagen
såsom ett slags spioner över honom, han fick överväga varje ord
han sade, av dem hörde han ett, av sina föräldrar motsatsen,
och hans barndom var därför djupt olycklig. I en aldrig avslutad
memoar har han berört dessa dystra minnen: »Jag bör tacka himlen,
att mitt hjärta ej blev fullkomligen bortskämt genom alla min
uppfostrans motsägelser. Jag tillbragte mina lediga stunder hos min mor,
som omgiven av alla dem, som då framställde sig såsom hovpartiet,
blott underhöll samtalet med att säga det ofördelaktigaste om dem, åt
vilka min uppfostran blivit anförtrodd. Det är naturligt, att sådana
samtal skulle göra den grymmaste verkan på ett tretton års barn, som
ansåg dem, som så yttrade sig, för ganska hederligt folk och som
älskade sin mor så, som jag gjorde.» Redan som späd lärde han
sig således att säga ett och tänka ett annat, och denna förmåga att
dölja de planer, han hade, utvecklades med åren allt mera under
det spännande politiska spel, som han måste sköta. Det var tack vare
sin skicklighet i detta avseende, som han segrade 1772. På kvällen
den 18 augusti gav han en stor supé på slottet med konsert och
visade sig fullkomligt obesvärad, ehuru han kunde vänta att när
som helst bliva arresterad. Men denna förställningskonst var icke
odelat lycklig. Ty det var helt naturligt, att den skulle stöta dem,
som trodde sig kunna äga anspråk på hans förtroende. Ulrik Scheffer,
som väl var hans intimaste rådgivare och var honom uppriktigt
tillgiven, klagade över denna hans brist på öppenhet och hans böjelse
för intriger, och hertiginnan av Södermanland, som ju ej heller
tillhörde hans fiender, anmärkte på hans »falska karaktär». Adlerbeth
hade ett ännu skarpare omdöme. Min ömt saknade vän Adlerbeth
— skriver Lars von Engeström — »som var den mest opartiske
man jag vet och som kände honom, sade vid min återkomst till
fäderneslandet 1792 efter konungens död: Bror, där var intet enda
ärligt hår på honom!» Även Elis Schröderheim, som räknades till de
pålitligaste »gustavianerna», skriver: »att aldrig någon ensam i någon
stund av hans levnad ägt hela hans förtroende», och han uppgiver,
att han ofta brouillerat sina ministrar »med varandra eller sökt att
göra det, i övertygelse, att deras missämja tjänte honom bättre än
deras enighet». Obestridligen var han ytterst opålitlig, och man
visste aldrig säkert, var man hade honom. Detta stötte många från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
