- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 4. Gustavianska tiden /
20

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en mera hängiven adelsbeundrare. Adeln var för honom de gamla,
lysande ätterna, Sveriges hela ärorika forntid, den nödvändiga relief,
som ett hov måste hava, och han har därför aldrig lidit djupare,
än då adeln efter 1789 års riksdag drog sig från honom.
Nödvändigheten att tolerera en Nordin och en Wallquist som ministrar
gav honom liksom en elak smak i munnen. »Luktar jag icke snusk?»,
frågade han grevinnan Fersen, då han en gång kom från en konselj
med dessa ofrälse rådgivare. Om hans vördnad för börden har
Gustaf Ehrensvärd en belysande anekdot. Efter en hovfest superade
man vid fyra bord. Vid det första sutto konungen och alla de
uppträdande, vid det andra drottningen och det övriga hovet, vid
överhovmästarinnans bord de främmande ministrarna. Det fjärde
bordet var överkammarherrens, där Ehrensvärd var värd. Bland
dem, som placerats vid detta, var ock finansministern, som nyligen
fått utbyta det borgerliga namnet Westerman mot det adliga
Liljencrantz. Ehrensvärd hemställde då, om icke en så hög ämbetsman
borde flyttas till drottningens bord, men konungen svarade:

— Ni känner för väl mina idéer om sådana distinktioner för att tro, att
jag kan resolvera mig att vid en fête flytta honom till drottningens bord.

— Ehuru han ej är av den yppersta naissance, så har han ett stort ämbete
och det viktigaste i Eders Majestäts rike.

— Det kan väl vara. Jag estimerar honom därför; men födseln är en annan
angelägen sak vid hovet, och jag vill, att man en gång skall hinna vänja sig
vid dessa i min tanke nödvändiga distinktioner; och just därför har jag satt
till detsamma alla andra höga ämbetsmän, som äro i samma cas, amiral
Tersmeden, ståthållaren baron Axelson, amiral Nordenanckar, hovmarskalken
Manderström och flera.

Hovetiketten.



Då Gustav III på sin resa i Italien intog en måltid vid
Sibyllatemplet i Tivoli, fick Sergel ej sitta till bords med kungen och de
övriga — han var den ende, som icke var adelsman och fick
därför äta för sig själv. I detta fall var Gustav III en efterbliven, ty de
andra upplysningsmonarkerna, Fredrik, Josef och Katarina, älskade
snarare att visa sin likgiltighet för etiketten. Gustav III:s ideal var
snarast Ludvig XIV, det var till »solkonungens» hov han ville skapa
en svensk motsvarighet, och liksom Ludvig XIV sökte han förvandla
adeln till en hovdekoration. Redan kort efter revolutionen införde han
efter franskt mönster konungens »lever». En mängd generaler och
officerare av alla grader — jag anför här i sammandrag
Skjöldebrands skildring — civila ämbetsmän och adelsmän från landet
samlades varje morgon klockan tio i ett rum utanför stora
sängkammaren och väntade där, tills konungen var friserad och klädd om
nedandelen. Dörrarna öppnades, i det skjortan sattes på Hans
Majestät, vilket skedde med mycken behändighet utan att rubba

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free