Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade ett livligt sinne för en Linnés och en Bergmans ryktbarhet,
stod han oförstående inför själva forskningen; den var för honom ett
lärt pedanteri — men därom får jag i det följande tala. Några tråkiga
militära, juridiska, ekonomiska och kamerala studier hade han aldrig
drivit, och såsom regent intresserade han sig heller aldrig på allvar
för dessa sidor av regeringens verksamhet, utan överlämnade dem
åt andra. Han gjorde det ej av brist på huvud, ty man äger av
honom flera ypperligt skrivna juridiska utlåtanden, som visa, att
han, när han ville, kunde sätta sig in även i dessa frågor. Men det
var intresset, som fattades. Oordningen inom de svenska
departementen har därför knappast varit större än under hans regering.
Han är — skriver hertiginnan av Södermanland 1779 — »föga road
av allt arbete och ägnar därför ej tillräcklig tid åt
statsangelägenheterna. Denna hans försumlighet, när det gäller allmänna
angelägenheter, är uteslutande beroende på hans lättja; kan han endast
övervinna denna, är han i stånd att vara ganska arbetsam.» »Lättja»
är dock nog icke det riktiga ordet, ty i själva verket var Gustav III
ständigt febrilt verksam, men det, som intresserade honom, var,
såsom Ulrik Scheffer anmärker, framför allt »nöjen och frivoliteter»,
teater, hovfestligheter, ceremonier och dylikt. Och inom ett
departement — utrikesdepartementet — var han obestridligen ytterst flitig,
fullkomligt inne i alla detaljer. Det politiska intrigspelet
intresserade honom, de, med vilka han här hade att göra, voro furstar och
aristokrater, således världsmän såsom han själv, och särskilt mot
slutet kan han sägas hava varit sin egen utrikesminister.
Hans uppfostran utvecklade vidare ett annat drag hos honom
— själva grunddraget i hans karaktär. Gustav III var framför allt
estetiker, och denna esteticism låg för övrigt hos hela tiden. Under
hans uppväxt och hans mannaålder levde man nästan lika mycket
på teatern som i verkligheten, och hans teatervurm var, såsom vi
minnas, ett arv från modern. Men denna esteticism gick icke på
djupet, utan yttrade sig huvudsakligen i smak för det lysande. Han
var intresserad för litteraturen, men inom denna nästan uteslutande
för dramat, allra mest för operan, för de granna dekorationerna och
kostymerna, och en tid svärmade han nästan ännu mera för
karuseller och riddarspel, vilka voro ytterst dyrbara, men sorgligt
innehållslösa. För det effektfulla, för ceremonier, dräkter o. d. hade
han en förkärlek, som föreföll redan samtiden löjlig och skadade
honom hos alla allvarligare bedömare. Ett utslag av hans esteticism
var ock hans svärmeri för adeln. Det var mot denna han under
hela sitt liv nödgades kämpa, men trots det att han här visste sig
vara föremål för ett ursinnigt hat, har ingen svensk monark varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
