Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Akademierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trängt in. Under tiden 1771—1792 invaldes blott fem mera
berömda naturvetenskapsmän (Scheele, Thunberg, J. G. Acrel, Murray
och A. J. Retzius), men däremot ganska många blott vittra och
politiska ryktbarheter (Liliestråle, Ulrik Scheffer, Creutz,
Schröderheim, Fischerström, Adlerbeth, Rosenstein, Ehrensvärd och Franc).
En av den gustavianska tidens män, Schering Rosenhane, som 1805
var Vetenskapsakademiens preses och då nedlade presidiet med
ett tal, i vilket han tecknade akademiens historia, har där bl. a.
riktat en polemik mot akademiens förut omtalade beslut att icke
antaga någon till ledamot »endast för svenska språkets skull, som
ej i andra vetenskaper, slöjder och konster äger någon kunskap».
Svenska språket — yttrar han — »ehuru icke ett av
Vetenskapsakademiens huvudsakliga yrken, har likväl alltid varit ett ämne för
akademiens bemödande. Akademien har alltid varit sorgfällig, att
det skulle bibehållas i sin renhet, och har genom åtskilliga på
hennes bekostnad utgivna arbeten sökt sådant åstadkomma. De
personer, åt vilka vården därav varit egentligen anförtrodd, hava alltid
varit uppsökta av akademien, och i fall man finner stadgat i någon
av hennes äldre författningar, att ingen blott för svenska språket
skulle antagas till ledamot, bör en sådan stadga numera räknas
ibland dem, vilka akademien utan att misstänkas för ombytlighet
trott sig böra förändra.» I det följande framhåller han den estetiska
bildningens karaktär av vetenskaplighet: »Det fordras även så
mycken kunskap och beläsenhet för att fälla ett rätt omdöme över
Sofoklers och Euripiders konst som insikter och lärdom äro
nödvändiga, då man vill resonera över Arkimeder och Euklider,
Hippokrater och Gallener, Dioskorider och Plinier, Varroner och
Columeller». Och vad särskilt akademiens språkintresse angick, påpekade
han, att då Gustav III den 5 februari 1772 för första gången
benådade akademien med sin närvaro, handlade högtidstalet, som hölls
av greve Rudenschöld, Om svenska språkets art och nu varande
bruk. Akademien hade således utan tvivel tagit intryck av den
nya, estetiskt intresserade tiden. Naturligtvis var den fortfarande
framför allt en naturvetenskaplig, praktisk och ekonomisk institution,
och Rosenhane kunde icke undgå att observera, att man just därför
börjat »anse henne med mindre värme och med mera likgiltighet
hennes arbeten. Jag styrkes — fortsätter han — i denna tanke,
då jag finner, att förläggaren av akademiens skrifter långt ifrån att
som tillförene lämna en årlig erkänsla till hennes kassa, snarare
äskade arvode för Handlingarnas tryckning och att vid utgivandet
av de akademiska Talen han icke så alldeles fann sin räkning.
Orsaken får dock icke tillskrivas dessa arbetens mindre godhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>