Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Censuren och pressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1780 och 1785 års tryckfrihetsförordningar.
Denna process och Cederhielms kort därefter påbörjade tidskrift
medförde emellertid en skärpning av tryckfrihetsförordningen. Den
6 maj 1780 utfärdades nämligen en kungörelse, som upphävde en
bland de viktigaste punkterna i 1766 års förordning. Enligt denna
var boktryckaren fri från allt ansvar, så vida han kunde uppgiva
författaren. 1774 hade väl ett undantag gjorts för högmålsbrott,
men i andra fall skulle straffet blott drabba författaren. Den nya
kungörelsen ser nästan ut att vara direkt riktad mot Holmberg och
hans tidning. Konungen hade funnit tryckfriheten missbrukad och
även orsaken därtill: »en del boktryckares överdrivna egennytta, i
det de för att öka sin avsättning och vinning oförsynt emottaga
och nästan trycka allt, vad dem i sådant avseende tillställes». För
att stävja detta ofog stadgades, att auktoren (utom för
högmålsbrott o. d.) »skall för tilltal och straff vara fri, och boktryckaren
allena till ansvars stånda». Författarna hade därigenom fått en
munkavle. De voro ju ofta angelägna om att sprida sina åsikter
och kunde därför tänkas taga risken. Men boktryckaren, som icke
hade detta intresse, utan endast ett ekonomiskt, ville säkerligen
ej taga den, och han blev därigenom en sträng censor över
författarna. Några år därefter, den 3 maj 1785, följde en ny kungörelse,
som ännu mera kringskar deras rättigheter. Det var egentligen
den politiska pressen, som var konungen en nagel i ögat. Förut
hade vem som helst haft rätt att utgiva en tidning. 1785 upphörde
denna rättighet. Konungen hade — såsom han här säger — med
glädje funnit, att missbruken upphört, och för att giva boktryckarna
någon ersättning för deras därigenom minskade vinst »hava vi i
nåder velat förbehålla och tillägga boktryckarna ensamma den
rättighet att utgiva dagblader samt månads- och veckoskrifter uti
strödda ämnen, sedan de därtill erhållit vårt och rikets
kanslikollegii privilegium, på sätt som för det så kallade Dagligt
Allehanda skett är». De vecko- eller dagskrifter, som icke ägde ett
dylikt privilegium, skulle däremot genast upphöra. Därmed hade
den sista resten av tryckfrihet försvunnit. I Stockholm anhöll en
boktryckare om privilegium på tre tidningar, som gjort sig kända
såsom oppositionsorgan, men detta vägrades honom, och konungen
förklarade, att huvudstaden hade alldeles nog av de tre andra
tidningarna: Posttidningen, Stockholms-Posten och Dagligt
Allehanda. Landsortsstäderna fingo i allmänhet behålla sina tämligen
oskyldiga ortstidningar. Men några — såsom den i Göteborg
utgivna Hvad nytt? Hvad nytt? — måste upphöra. Och de
privilegierade utgivarna hade fullkomligt klart för sig, att vid minsta
opposition skulle privilegiet indragas. I privilegiet bestämdes för övrigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0098.html