Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Censuren och pressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
noga, vad som fick tryckas i tidningen. Så t. ex. fick boktryckaren
Norberg privilegium på Götheborgska nyheter med villkor att icke
införa andra utländska notiser, än sådana, som förut stått i Post-
och Inrikes tidningar. Samtidigt utsträcktes denna censur till teatern.
Ingen teaterpjäs skulle få tryckas eller uppföras, innan den anmälts
hos hovkanslern och av denne privilegierats.
Oppositionspressen.
Utvecklingen mot ett nästan fullständigt trycktvång hade således
gått ganska raskt, och efter 1785 fanns icke längre någon
oppositionspress; den ersattes i stället av handskrivna paskiller, som blevo
allt giftigare, ju längre Gustav III:s regering närmade sig slutet, och
memoarförfattarna sörjde för, att samtidens omdömen skulle gå till
eftervärlden. För vår tid, som har mera härdade nerver, synas
likväl tryckpressens förlöpningar under Gustav III:s regering föga
skräckinjagande. Alla mera lästa tidningar och tidskrifter voro mycket
lojala. Dagligt Allehanda var framför allt en annonstidning, som
icke lade sig i politiken, och när den det gjorde, var det till försvar
för regeringen. Posttidningen, som var regeringens eget organ, stod
under uppsikt av kanslikollegiet, och Stockholms-Posten, som väl
var ladikal i upplysningsfrågor, var politiskt färglös, snarast
regeringsvänlig. Den första oppositionstidningen var, som sagt, Cederhielms
Sanning och nöje. Den hettes vara utgiven av ett sällskap, Pro veritate
— och tyckes också verkligen hava varit det — men skrevs nästan
helt och hållet av Cederhielm; dock medverkade Halldin och Lidner.
Tidningen hade en för denna tid stor läsekrets, och Cederhielm
berättar, att 1,500 exemplar sålts på några dagar. Oppositionen
riktades här uteslutande mot konungens rådgivare, särskilt mot Carl
Fredrik Scheffer, »Vallgubben», som Cederhielm kallade honom,
och konungen själv smickras på allt sätt. För Gustav III
personligen var Cederhielms opposition således ganska ofarlig, särskilt som
Cederhielm snart ledsnade på sitt författarskap; efter sex månader
upphörde tidskriften (i juni 1780). Såsom vi sett gav den likväl
anledning till förordningen av den 6 maj 1780. Cederhielms tidskrift
efterträddes emellertid av andra: Den upmärksamme, som dock
snart slutade, och av Dagbladet Wälsignade tryck-friheten, som
började utkomma i mars 1781 och sedan (1783—1784) fortsatte under
titeln Tryck-friheten den wälsignade. Här däremot hade man fått en
oppositionstidning, som riktade sig mot konungen själv. Utgivare
var en major Per af Lund, som 1780 på grund av tjänstefel av
krigskollegium blivit dömd tjänsten förlustig utan rätt att
återbekomma den ackordsumma, han utgivit. Då domen stadfästades av
konungen, blev Lund ursinnig och beslöt för att hämnas utgiva ett
skandalblad. Hans stil — skriver Ehrenström — »var icke ren och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0099.html
