Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Censuren och pressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag i det följande tillfälle att återkomma och vill här blott anmärka,
att den icke blev så farlig, som man trodde, ty den upphörde redan
i augusti och upptogs till en stor del av en litterär polemik mot
Kellgren. I början av 1785 framträdde i stället en ny
oppositionstidning: Den swenske Lycurgus. Den utgavs av boktryckaren
Brodin, men dess egentlige spiritus rector skall hava varit en
frisinnad källarmästare och magister i Uppsala M. Kewenter, som
tillhörde borgerskapets opposition. Den vände sig huvudsakligen mot
missbruk inom ämbetsverken, avtryckte rättegångshandlingar o. d.,
men förefaller, åtminstone numera, snarast tråkig. Denna
oppositionspress hade emellertid ganska mycket irriterat Gustav III, och
från Rom skrev han till Creutz: »Jag tänker på ett medel att göra
slut på alla dessa blad, som i sig själva blott äro libeller, utan att
röra vid tryckfrihetens grund. Men mina idéer därom äro ännu ej
nog städade att kunna meddelas i detalj.» Resultatet av hans
överläggningar med sig själv blev emellertid tryckfrihetsförordningen av
den 3 maj 1785, som definitivt gjorde slut på all opposition inom
pressen. P. A. Brodin anhöll, såsom nyss nämndes, om privilegium
på de redan nedlagda oppositionstidningarna Den upmärksamme
och Tryckfriheten den wälsignade samt på Den swenska Lycurgus.
Såsom vi sett, vägrades detta, och Lycurgus måste sluta: »Den
swenska Lycurgus kastar nu ej pennan, utan lägger den helt tyst
och stilla ned i föresats att icke skriva någon veckoskrift, så länge
det icke är lovgivet utan privilegier. Lönar det mödan, skall den
återtagas till någon nyttig och roande bok, och får man kanske
svara, som den sköna Damon svarade sin nyfikne biktfader på
tillfrågan om hennes namn: Mitt namn är ingen synd». Kewenter,
som var representant för borgerskapet i Uppsala, gav sig emellertid
icke, utan väckte vid den strax därefter sammanträdande riksdagen
1786 ett förslag om återställandet av 1774 års tryckfrihetsförordning.
Alla fyra stånden förenade sig härom, men på deras petition svarade
konungen, att den nya förordningen måste stå vid makt, »både till
undvikande av de oordningar, som i en framtid kunna skada själva
författningen, och för att rädda språket, smaken och sederna från
ett befarat förfall». I stället övervakades pressen under de följande
åren med allt större stränghet. Trycktvånget — säger Rydin —
blev värre än under frihetstiden. Samtidigt med det att varje kritik
av en förordning betraktades såsom högmålsbrott, trycktes på
regeringens befallning de bittraste paskiller mot adeln och arméen,
utan att några gensvar fingo utgivas. 1791 gick man t. o. m. så
långt, att boktryckarna »vid privilegiernas förlust och exemplarens
konfiskation ej fingo, under vad sken som helst, direkte eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
