Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkan och upplysningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avgöra den frågan: Vad är en stor man?... Det snille, som inkräktar
jorden, och det, som mäter himlarna; det mod, som kullkastar
riken, och det, som ändrar systemer; den makt, som uppreser
tyranniet, och den, som nedbryter dess välde; den vetenskap, som
upplyser vårt släkte med nya sanningar, och den, som tjusar det med
ljuvliga villor. Det gives ingen enda utmärkt egenskap i naturen,
ingen enda ovanlig belägenhet i livet, som ej bland hopen av
människor skall finna sin beundran, sin storhet, ingen enda, vars
altar ej för en annans dyrkan skall nedbrytas.» En dylik period
är ju onekligen grann, har en oratorisk rytm och en ordens välljud,
som man förut icke hört. Så är hela äreminnet uppbyggt.
Tankeinnehållet är ej vidare djupt, består snarast av loci communes, men
dessa verka dock såsom yttranden av en kulturpersonlighet, och
det var just mot denna litterära kultur, som hela århundradet, ända
från Dalin, strävat. Man kan därför förstå samtidens förtjusning
för vältalaren Lehnberg.
Det var denna stil han överförde på predikningen, och härvid
hade han en stor hjälp av sin vackra stämma och sin förmåga att
deklamera. Kyrkorna voro också överfulla, när han talade i dem.
Efter hans död — han dog 1808 såsom biskop i Linköping —
utgåvos (1809—1813) hans predikningar i tre band. Men
uppfattningen hade då ändrats. »Personer, som hört Lehnberg,» — skriver
Askelöf i Polyfem 1811 — »kunna icke förklara, varför hans tryckta
predikningar förefalla dem nu så olika dem, de fordom avhörde.
Lehnbergs allmänt kända behagliga expression torde således varit
den talisman, som rörde allas sinnen, ty det låter icke tänka sig, att
själva talen sedan den tiden väsentligen förändrat sig.» »Upplöser
man» — skriver Askelöf vidare — »en dylik predikan i dess
beståndsdelar, så blir behållningen stil och ingenting vidare.» Lehnbergs
fel var, att han sammanblandade världslig och andlig vältalighet, och
han blev därför en medelmåttig predikant. Om det i en predikan
endast vore frågan om att med världsliga bevekelsegrunder,
framställda på det mest städade språk, i den lenaste ton, uppmuntra till
dygg och goda seder — vad behövdes då religionen? Då är det
bättre att läsa Kant. Att behandla dygden såsom kvintessensen av
religionen är att ödmjukt bedja åhöraren vara en smula dygdig i
sitt uppförande, utan att talaren egentligen kan säga honom:
varför? Sådana äro de predikningar, vi hava av Lehnbergs efterapare,
»hos vilka systemet står mera i sin nakenhet; de äro blotta ord,
som klinga i vädret utan att lämna någon efterklang i själen. Sätter
man andra ord i stället, så återstår intet tecken till tanke, ingen
princip, som skulle förtydligas eller behjärtas».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
