Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkan och upplysningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och morgonen därpå vaknat såsom en stor man. Han var född
1758, studerade i Uppsala, måste livnära sig såsom informator och
blev först 1785 prästvigd. Han blev då komministeradjunkt i
Storkyrkan, och hans predikningar tyckas ej hava tilldragit sig någon
större uppmärksamhet. Så utlyste Svenska akademien 1787 sin
andra pristävlan i vältalighet. Ämnet var Birger Jarl, och sex
tävlingsskrifter inkommo. Av dem tillerkändes enhälligt och utan
tvekan priset åt nr 5, såsom vars författare »prästmannen Magnus
Lehnberg» anmälde sig. Året därpå var ämnet Carl Carlsson
Gyldenhielm; blott en tävlingsskrift inkom, och då denna först
upplästes i akademien, blev den åhörd »med så mycket nöje och
så enhälligt bifall, att domen var även så lätt att förutse som att
fälla», ehuru man för formens skull överlämnade den till
granskningsutskottet. Författaren var, såsom man gissat, Lehnberg.
Därmed var hans lycka gjord. Till konungen skrev Rosenstein: »Den
mannen äger en förundransvärd rikedom i språket, i imagination
och oratoriska tourer. Eders Maj:t gör vitterheten en ny välgärning,
om Eders Kungl. Maj:t bland de föreslagne till Klara tar någon av
de tvenne Asplund och Eneroth och sedan giver Lehnberg det
lediga pastorat, den utnämnde lämnar. Han fästes därigenom i
huvudstaden och slipper det bekymmer, han nu har om utkomst.»
Rådet följdes. Kyrkoherden Asplund i Kungsholmen fick den önskade
förflyttningen till Klara, Lehnberg utnämndes till kyrkoherde i
Kungsholmen, och samma år (1789) invaldes han i Svenska akademien.
Men sedan han där hållit sitt inträdestal (över Hermansson) tystnade
han såsom världslig minnestalare, och egendomligt nog tyckes han,
åtminstone på äldre dagar, hava ogillat hela den genre, inom vilken
samtiden erkände honom såsom den främste. Då den unge Geijer,
som vunnit akademiens pris för ett dylikt vältalighetsprov, 1804
uppvaktade Lehnberg, kommo de att tala om »vitterhet och filosofi.
Han tycktes snarare fördöma än gilla hela genren av äreminnet,
liksom jag i allmänhet mycket hellre läser en biografi, skriven med
en Schillers penna, än ett äreminne, det må vara av Thomas. Lehnbergs
äreminnen äro dock undantag; men det ville han ej medge.»
Jag har redan förut — på tal om Tessin och Svenska akademien —
sökt karakterisera denna äreminnesstil. Med Lehnberg når den sin
fulländning. Själva ordskatten är ovanligt svensk, och språket är
alldeles fritt från de vulgarismer, som ännu stöta hos Tessin. Det
hela är onekligen pompöst. Det torde — så börjar äreminnet över
Gyldenhielm — »ännu framlöpa några sekler, många berömliga
människor uppkomma och förgås i deras fart, flera trotsande
minnesvårdar ägnas åt odödligheten, innan världen hunnit enstämmigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
