Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Mystiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gånger blivit av påvarna bannlyst; så redan 1738, ytterligare 1751
och flera gånger sedermera, och än i dag är frimurarorden i Italien
en härd för all politisk och religiös radikalism. I Tyskland däremot
utvecklades orden vid sidan därav i rakt motsatt riktning. De
viktigaste sammanslutningarna voro här »den strikta observansen» och
»ordensklerikatet», vilket leddes av friherre Johann August Starck,
som allmänt ansågs såsom kryptokatolik. Klerikatets uppgift var
att förse den strikta observansen med präster för de religiösa
förrättningarna inom orden. Dessa sammanslutningar voro visserligen
icke, såsom man trodde, organiserade av jesuiterna, ehuru de faktiskt
kommo att verka i den katolska propagandans tjänst, men i varje
fall hade de en starkt religiös karaktär, mystiken var här rikt
utbildad liksom ock den medeltida riddarromantiken. Det var från
dessa tyska samfund, som man i Sverige tog de starkaste intrycken.
Frimurarorden införes i Sverige.
Det äldre engelska frimureriet hade här i landet haft en kort
levnadssaga, och den svenska frimurarordens egentlige stiftare var
den i förra bandet omtalade ordensfantasten Carl Fredrik Eckleff,
som samtidigt stiftade Tankebyggarorden. Vid sin återkomst till
Sverige uppgav han sig i Genève hava funnit vissa hemliga
frimurarpapper, innehållande en mängd viktiga och dittills okända
upplysningar. Med stöd av dessa bildade han (1753) en ny orden med
ända till nio grader. Efter vad det vill synas voro dessa papper
fabricerade av Eckleff själv med ledning av dokument från olika,
sins emellan skiljaktiga frimurarorganisationer. Eckleff själv blev
ordens stormästare, som — i varje fall senare — fick den vackra
titeln »Salomos visaste vikarie» — vikarie, därför att han blott skulle
betraktas såsom ställföreträdare för själve stormästaren, som däremot
var okänd och om vilkens person man blott hade några gissningar.
Större betydelse kunde orden dock ej få, så länge dess öden leddes
av Eckleff. Han var ju en person i en jämförelsevis underordnad
samhällsställning och därtill en komplett narr, med vilken man mest
gycklade — åtminstone utanför orden. Helt annan blev ställningen,
när hertig Karl 1774 efterträdde Eckleff såsom Salomos visaste
vikarie, och nu kan man säga, att frimurarorden under en tjugo års
tid kom att intaga en nästan ledande ställning inom det svenska
kulturlivet. Detta berodde visserligen icke på hertig Karl, som hela
tiden var den bedragne, utan på de mer eller mindre talangfulla
äventyrare, för vilka han råkade ut och som icke hade någon större
svårighet att begagna sig av hans lättrogenhet, en lättrogenhet, som
i nästan lika hög grad delades av hans vida mer begåvade broder.
Orden fick nu större solennitet. Forna Rosenhaneska palatset på
Riddarholmen hyrdes först — berättar Schröderheim — men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0142.html
