Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mystiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vidlådde den engelska organisationen, tilltalade föga det franska
lynnet, och orden fick där vida mera lysande anor. Upptäckaren
var en i Frankrike naturaliserad skotte, Ramsay, och den nyhet,
med vilken han kom, var, att orden närmast härstammade från
korstågstidens riddare, vilkas syfte ju var att kämpa mot de
otrogna och ånyo uppföra Salomos tempel. Vid återkomsten från
Palestina upprättade de därför överallt frimurarloger, vilka dock
alla under senare tider förfallit med undantag — tillägger Ramsay
med nationell stolthet — av den skotska logen. Nu gällde det
emellertid att återupprätta denna urgamla riddarorden och ånyo
göra den till vad den en gång var: ett broderskap, omfattande hela
kristenheten.
Detta uppslag var onekligen ytterst givande. Å den ena sidan
finner man här upplysningens kosmopolitism och dess
humanitetsreligion, å den andra den riddarromantik och den mystik, som också
utgöra en strömning inom 1700-talet, och faktiskt utvecklade sig
frimurarorden nu i viss mån i bägge dessa riktningar till tvenne
stridande kyrkor. Ramsays uppslag utfördes nämligen vidare av
andra. De egentliga frimurarna under medeltiden voro
tempelherrarna — en mycket lyckad kombination, enär man här fann en
god anknytningspunkt till den äldre, bibliska frimurartraditionen.
Tempelherrarna hette officiellt »Kristi och det Salomoniska templets
fattiga kämpar», deras ordenshus kallades tempel, och Salomos
tempel syntes i ordens sigill. Slutligen hade konung Balduin av
Jerusalem åt dem upplåtit en del av sitt palats, som ansågs ligga
på samma plats som det forna salomoniska templet. Enligt den
frimurarhistoria, som nu fabricerades, skulle tempelherrarnas siste
stormästare Jacques de Molay till sin nevö Beaujeu hava överlämnat
ett manuskript, som han fått mottaga av prästerskapet vid Kristi
grav och som innehöll ordens alla hemligheter. Dessa hade sedan
gått i arv bland Beaujeus efterträdare som frimurarordens
stormästare. Men det märkvärdiga var, att denne stormästare var okänd.
Ingen visste med säkerhet, vem som innehade denna värdighet och
den därmed förknippade högsta kunskapen i ordens mysterier. Men
man trodde, att stormästarskapet gått i arv inom den Stuartska
familjen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
